Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att istället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebar i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.
Så skriver Strindberg om kvinnorna och deras ”sak”, dvs jämlikheten. Inte så konstigt att han fått en outplånlig stämpel av misogyni på sig. Men jag vill ändå hävda att
En dåres försvarstal är mindre plågsam att ta sig igenom än Tjänstekvinnans son, som jag för övrigt har ca 80 sidor kvar på. Den främsta orsaken till det är att den är mer händelserik, men också för att jag upplever att den reflekterar Strindberg som nydanande författare bättre än den långa självbiografin. Han är upp och ner, lycklig och deprimerad, vänlig och hätsk, kort sagt uppvisande hela det Strindbergska spektrat i boken, vilket gör den bra mycket mer spännande att läsa än en tam, ordnad uppräkning av de förorätter som han fått stå ut med i livet.
Försvarstalet handlar uteslutande om Augusts äktenskap med Siri von Essen, helt och hållet utifrån hans egen ståndpunkt. Siri behandlar honom orättvist i fråga om ekonomi, är otrogen mot honom med både män och kvinnor och försöker vända alla hans vänner emot honom med lögn och förtal. Jag gissar att Siri hade haft ett och annat att invända mot den beskrivningen, men dessvärre fick hon aldrig chansen att skriva en dylik smädeskrift om sin äkta man.
Detta inlägg ingår i Ord och inga visors Strindbergutmaning 2012. Läs mer om den här.
