Potterism (1920) av Rose Macaulay

Rose Macaulay har figurerat på min blogg tidigare; jag läste Told by an Idiot (1923) i våras och gillade den bitvis bitska satirikern i Macaulay. Nu läste jag Potterism i hopp om att få mer av samma vara, men faktum är att denna tidigare skrivna roman faktiskt toppar den som jag läst förut.

Tvillingarna Jane och Johnny Potter växer upp i en tid som jäser av samhällsförändringar och nytänkande. Runt dem finns ett galleri av intressanta vänner, bland andra den självföraktande skribenten Gideon, den ensamstående kemisten Katherine och den tvivlande prästen Juke, men de övriga i familjen Potter figurerar nog ändå starkast i romanen. Familjefadern äger en nyhetspress som tvillingarna och deras vänner avskyr för dess publikfrieri, sensationslystnad och ständiga kamp för att sälja lösnummer. Modern skriver populärlitteratur, något som också föraktas av Jane och Johnny av ungefär samma anledningar som de ogillar faderns tidningar. Storasyster Claire framstår som en godhjärtad fast korkad ung kvinna, vars främsta mål i livet är att bli gift med mannen hon älskar. Den mannen råkar dock bli kär i Jane, som efter många om och men beslutar sig för att gifta sig med honom. Detta leder till historiens dramatiska höjdpunkt (som jag inte tänker avslöja eftersom jag verkligen tycker att ni ska läsa den själva).

Bokens stora behållning för mig (förutom de charmerande personligheterna som Macaulay skriver så bra) är de diskussioner som förs om kvinnans frihet utom och inom äktenskap och skillnaderna mellan moderskap och faderskap. Det smärtar mig att tänka på att dagens kvinnor ofta finner sig i samma problemställningar som presenteras av Macaulay: Varför kan inte fadern ta lika stort ansvar för det gemensamma barnet som modern? Varför måste det alltid vara modern som får ta ett steg tillbaka i karriärslivet? Varför antas det att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn än män?

Jag vill vara väldigt tydlig med att uttrycka min uppskattning över att saker och ting har gått åt rätt håll i den delen av världen där jag lever, men faktum är att vissa attityder och förutfattade meningar lever kvar trots att politiska reformer under de senaste 100 åren har inneburit stora ekonomiska och praktiska framsteg i jämställdhetsarbetet. Och sen får man inte heller glömma att det finns stora delar av vår värld i vilka det fortfarande skulle anses befängt att låta män sköta om sina egna (eller andras) barn.

Amerikanska fynd från Strand

Vi börjar med det bästa först

En signerad Elizabeth Bowen! A World of Love (1955), med inskriptionen ”For Mrs Beck”. Jag blev lite tårögd när jag tog upp den från hyllan. Kostade mig 20 dollar. Man kan lugnt säga att den är värd mer för mig.

Härnäst har vi en förstautgåva av Kay Boyles novellsamling Wedding Day and Other Stories (1930). Gammal men fin.

Två stycken Willa Cather för ca 3 dollar (för båda alltså!) fick jag också med mig hem. Här kommer bild på A Lost Lady (1923), den andra titeln är My Mortal Enemy (1926). Utgåvorna är pocket från 1970-talet.

Sist ut är Herland (1915) av Charlotte Perkins Gilman, som är mest känd för den fantastiska och skrämmande The Yellow Wallpaper (1892). Det här är en feministisk utopiroman som ska bli väldigt spännande att få läsa.

Bloggen som nästan dog

Stackars blogg. Den har blivit så underprioriterad att någon borde ringa bloggrättsskyddet eller bloggens rätt i samhället eller nåt. Jag kan bara säga att jag har flyttat, varit på långresa till New York, firat jul och nyår samt jobbat övertid. Nånstans bland allt det där kom bloggandet på efterkälken. Dessvärre har även läsandet fått lida, men jag har en del godbitar och tips på lager…

Till att börja med vill jag berätta om mina fina fynd som jag gjorde i New York! Bokaffären Strand på Manhattan har nästan 30 hyllkilometer böcker (enligt deras markis, i alla fall) vilket innefattar en hel våning med ”rare books”, d.v.s. förstautgåvor och böcker som gått ur tryck. Jag vet inte hur länge jag stod framför de där hyllorna, men jag kom i alla fall ut med fyra stycken böcker och en styck väldigt trött sambo. När jag tagit mig samman kommer titlarna och bilder på desamma.

Nu ska jag plöja igenom de senaste tre månadernas inlägg från den svenska bokbloggsvärlden. Det känns gott att vara hemma igen!

Ja till Liv! (2011) av Liv Strömquist

Ja! Då var den äntligen här! Liv Strömquist, denna fantastiskt roliga och intelligenta kvinna, har kommit ut med ett nytt seriealbum. Den här gången följer hon alfabetet, vilket innefattar allt från hur framtidens tolkning av arbetslinjen till en öde ö där de två moderaterna Lubby och Pupp strandsatts och ska försöka klara sig med hjälp av sina politiska teorier. Mycket (ok, i princip allt) handlar om politik och det är inte svårt att räkna ut Strömquists ståndpunkt: hon är definitivt inte nöjd med varken könsmaktsordningen eller den rådande statsmakten. Oavsett om man delar hennes åsikter eller inte, måste man tillstå att hon är fruktansvärt rolig och att hon får fram sina poänger på ett synnerligen briljant sätt.

Liv Strömquists vanligaste grepp är att hon sätter män i kvinnors situationer och vice versa, något som blir roligt, löjligt, äckligt och tänkvärt. Varför är det ok för gamla gubbar att ta plats, vara högljudda, burdusa och ofräscha, när det inte är ok för gamla tanter att vara annat än förstående, bullbakande, godhjärtade små gummor? Det är den sortens frågor som ställs direkt och indirekt av teckningarna i Ja till Liv och som det är omöjligt att hitta några bra svar på.

Vad mer kan jag egentligen skriva än följande uppmaning: läs den! Liv Strömquist är lika skarp och grym som hon alltid har varit.

Blaming (1976) av Elizabeth Taylor

Äntligen har jag fått chansen att läsa en av Elizabeth Taylors (nej, inte skådespelerskan!) romaner, Blaming. Ingrid skriver om den här. Och liksom Ingrid tycker jag att boken lämnar mig med mersmak. Måste läsa mer Taylor.

Blaming är kort och välskriven, så välskriven att man känner av att författarinnan är en van skribent. Hennes språk och uttryck bär på en självklarhet som förmodligen bara kommer med övning. Händelseförloppet känns inte så särskilt speciellt vid första anblicken; det framstår som en ordinär historia om en medelålders kvinna som får smaka på ensamhet, men också en viss frihet, som änka. Efter ett tag förstår jag dock att romanen snarare handlar om vänskapen mellan änkan och en yngre kvinna som fäster sig vid henne. Den yngre kvinnan är amerikanska och är inte rädd för att visa känslor eller säga vad hon tycker, vilket är rakt motsatt den brittiska änkans syn på hur man uppför sig bland folk. De båda kvinnornas relation växer fram som ett krokigt träd, med den unga kvinnan som en gödande kraft och den äldre som en hämmande.

Hela boken är präglad av sorg och misslyckande från början till slut, men trots det är den inte deprimerande att läsa. Det bör tyda på en riktigt skicklig författare.

Septemberinköp

Grand mal (2011) av Linda Boström Knausgård

I början av Linda Boström Knausgårds novellsamling kände jag mig inte särskilt fångad, kanske mest på grund av att historierna är så försvinnande korta. De flesta upptar bara två-tre sidor och jag brukar behöva mer än så för att förstå och sätta mig in i ett sammanhang. Men i slutet av de drygt 100 sidorna började jag misstänka att Grand mal nog med fördel bör läsas som en diktsamling, snarare än hela på en gång. När jag sedan dessutom fick reda på att författarinnan vanligtvis skriver poesi framför prosa, faller allting på plats. Grand mal är inte bara en poetiskt skriven novellsamling, utan också en samling poetiska bilder skrivna på prosa. Novellernas röda tråd är föräldraskap, något som porträtteras med värme, ångest och arbetsam kärlek. Det känns som om Boström Knausgård försöker nyansera bilden av föräldraskap med rättframma konstateranden om modersrollens nackdelar såväl som fördelar. Det är ett skrivprojekt som jag aldrig kommer att tröttna på som läsare.

Prins Charles känsla på Intiman

Igår kväll var det urpremiär i Malmö för dramatiseringen av Liv Strömquists Prins Charles känsla (2010) som jag skrev om för ungefär ett år sedan. Till en början kände jag mig en smula skeptisk till att det skulle kunna gå att göra teater av en så briljant komponerad seriebok; hur översätter man bild och textbubblor som är hopsatta med en sådan oerhörd känsla för humor som Liv Strömquist besitter? Men Sara Giese lyckas. Hon har skapat en pjäs som inte bara ifrågasätter den heteronormativa strukturen i samhället, liksom Liv Strömquist gör, utan som dessutom leker med själva teaterpjäsens uppbyggnad genom att t.ex. låta skådespelarna byta om på scen. Att det är en framgångsrik och fängslande adaptation märks, inte minst på publiken, som skrattar hysteriskt i ena sekunden och sitter försjunkna i bryderier om patriarkatet i nästa.

Favoritstunder från föreställningen (utan inbördes rangordning): 1) 5 st Whitney Houstons står och wailar med riktig feeling till låten ”Greatest Love of All” 2) Gustaf Fröding och en göteborgsk manlig programledare äter clementiner tillsammans på ett mycket manligt sätt 3) Boyz II Men sjunger sin internationella hit ”End of the Road” sittandes på huk 4) Arne Weise läser högt ur sina memoarer 5) en av skådespelarna ställer frågan om vi inte kan komma överens om att alla män ger en random kvinna kärleksfull omsorg en gång om dagen och en äldre man i publiken entusiastiskt och glatt säger ”jo!”

Min sambo och tillika teatersällskap påpekade att Prins Charles känsla borde vara obligatorisk för alla att gå och se, i egenskap av nödvändig samhällsinformation. För även om pjäsen är fantastiskt underhållande, är den samtidigt förbluffande pedagogisk. Man skulle kunna tro att en teateruppsättning där man står och citerar Nancy Chodorow och andra kända sociologer (med sidhänvisningar!) stup i kvarten skulle kännas predikande och tråkig. Men det är långt ifrån vad som händer. Istället blir de tvära kasten mellan det strikt akademiska och det nästan buskisaktigt löjliga i några av karaktärernas uppenbarelser (t.ex. den välutrustade Carl Michael Bellman) något som skakar om en och gör att man inte upplever en enda sekund av pjäsen som seg eller stillastående, trots att den pågår i ca en och en halv timme utan paus.

Sapfos tvillingar (2011) av Vendela Fredricson

En läkarstudent och en barfota litteraturvetare möts en dag på ett universitetscampus och utvecklar ett förhållande som leder läsaren till platser och ordkombinationer man aldrig kunnat föreställa sig att det skulle göra. Läkarstudenten Laticias kärlek till sin man och sin dotter är romanens centrala punkt. Historien är fylld av skönhet, godhet, rädsla, galenskap och smärta, allt som kan uppkomma ur kärlek och allt i en enda salig blandning som får läsaren att kastas mellan känslor av äckel inför och beundran av huvudkaraktären Laticia, ibland på en och samma sida av boken.

Jag började läsa Sapfos tvillingar utan några förväntningar på vad jag skulle få vara med om; det visade sig bli en av de starkaste läsupplevelserna jag haft på mycket länge. Vendela Fredricson, vars tredje roman på Modernista detta är, skapar en värld av kontraster och gränsdragningar; mjukt och hårt, kärlek och hat, kontroll och kaos, för att sedan spränga barriärerna som är uppsatta mellan dessa motsatspar. Det resulterar i en bok som imponerar, inte bara i sin behandling av människopsyket, utan också rent språkmässigt. Fredricson briljerar med sina märkliga, hemmasnickrade liknelser och nästan hallucinatoriska miljöbeskrivningar. Jag blir verkligen sugen på att läsa fler av hennes böcker.

Det finns något i Sapfos tvillingars stil som påminner om Sara Stridsbergs Darling River (2010); kanske åkallas samma bilder av dunkel kärlek och vidrig köttslighet, kanske behandlas samma sorts tema av liv och död sammanflätade i ett kaosartat sammelsurium, kanske är det mina känslor inför böckerna som är desamma, vilket vill säga känslor av djup respekt för både författaren och dennas skapade text för deras intelligens och förmåga att dyka djupt ner i mänsklighetens bästa och sämsta sidor, men samtidigt bibehålla ett avskalat språk. Det finns ingenting som är pompöst i Sapfos tvillingar, men Fredricson har ändå lyckats få mig att känna att det är ett monumentalt verk som behandlar evigt aktuella frågor.

Dagens outfit (och goda råd)

Inspirerad av Snowflake.

T-shirten finns på www.thinkgeek.com, där man också kan hitta t-shirtar med trycken ”Knights who formerly said ‘Ni’” och pi utskrivet i 4492 decimaler i form av symbolen för pi. Ganska geekigt, alltså. Men coolt.