En läkarstudent och en barfota litteraturvetare möts en dag på ett universitetscampus och utvecklar ett förhållande som leder läsaren till platser och ordkombinationer man aldrig kunnat föreställa sig att det skulle göra. Läkarstudenten Laticias kärlek till sin man och sin dotter är romanens centrala punkt. Historien är fylld av skönhet, godhet, rädsla, galenskap och smärta, allt som kan uppkomma ur kärlek och allt i en enda salig blandning som får läsaren att kastas mellan känslor av äckel inför och beundran av huvudkaraktären Laticia, ibland på en och samma sida av boken.
Jag började läsa Sapfos tvillingar utan några förväntningar på vad jag skulle få vara med om; det visade sig bli en av de starkaste läsupplevelserna jag haft på mycket länge. Vendela Fredricson, vars tredje roman på Modernista detta är, skapar en värld av kontraster och gränsdragningar; mjukt och hårt, kärlek och hat, kontroll och kaos, för att sedan spränga barriärerna som är uppsatta mellan dessa motsatspar. Det resulterar i en bok som imponerar, inte bara i sin behandling av människopsyket, utan också rent språkmässigt. Fredricson briljerar med sina märkliga, hemmasnickrade liknelser och nästan hallucinatoriska miljöbeskrivningar. Jag blir verkligen sugen på att läsa fler av hennes böcker.
Det finns något i Sapfos tvillingars stil som påminner om Sara Stridsbergs Darling River (2010); kanske åkallas samma bilder av dunkel kärlek och vidrig köttslighet, kanske behandlas samma sorts tema av liv och död sammanflätade i ett kaosartat sammelsurium, kanske är det mina känslor inför böckerna som är desamma, vilket vill säga känslor av djup respekt för både författaren och dennas skapade text för deras intelligens och förmåga att dyka djupt ner i mänsklighetens bästa och sämsta sidor, men samtidigt bibehålla ett avskalat språk. Det finns ingenting som är pompöst i Sapfos tvillingar, men Fredricson har ändå lyckats få mig att känna att det är ett monumentalt verk som behandlar evigt aktuella frågor.
