Joanna Russ, The Female Man (1975)

I ett försök att läsa lite mer för nöjes skull plockade jag häromdagen upp Joanna Russ 70-talsroman The Female Man som handlar om fyra kvinnoöden som vävs samman som ett: en av dem författarens. Eller, egentligen författarens alter ego, för bokens Joanna är en karaktär likaväl som hon styr berättelsen. Hon hänger från början på när Janet, som kommer från en framtid där människosläktet enbart består av kvinnor, gör en tidsresa bakåt till något som liknar vår värld. Den tredje kvinnan är Jeannine, en vek och smått tramsig tjej av ungmö-snitt som bor med sin katt och har en otillfredsställande älskare. Jeannine kommer från ”nutiden,” men det är inte Joanna Russ nutid; det är ett 1970-tal som inte föregåtts av ett andra världskrig och som inte lyckats släpa USA upp ur den depression som startade på 1930-talet. Jael, den fjärde i kvartetten, är en skrämmande, hotfull krigare som enbart lystrar till förståndet, aldrig till känslorna. Hon kallar sig själv för ”the ghoul” (s. 19) vilket betyder ungefär den onda anden. I hennes värld utkämpar kvinnor och män en dödlig konflikt mot varandra, ett krig som Jael inte tänker förlora.

Berättelsen är nog förvirrande för 2018 års läsare som försöker dels förstå den enkönade framtidsvisionen, dels erinra sig hur det kulturella klimatet i 1970-talets USA tog sig ut, och dels föreställa sig ett alternativt 70-tal som inte präglas av det kalla kriget eller den ekonomiska utveckling som var upptakten till det finansiellt blomstrande 80-talet. Lägg då till att Russ har en tendens att leka med pronomen och röster på ett vis som påminner om modernismens H.D. (Hilda Doolittle) och hennes ibland oläsliga romaner. Russ låter alla tre kvinnor berätta i både första och tredje person, trots att en av dem uttalat är författaren. Med det sagt så vill jag inte avskräcka – för detta är verkligen en briljant roman – utan bara förvarna: det här blev mindre nöjesläsning och mer arbete än vad jag hade trott.

The Female Man är översatt till Honmänniskan (1996) av Ylva Spångberg och lästes av Snowflake för några år sedan. Här kan man hitta hennes intryck!

En akademikers dagbok: Sommarkonferenser

Sommaren är förstås inte den enda tiden på året då akademiker konferensar, men väl en populär årstid att förlägga dessa stormöten till då man väntas vara fri som fågeln mellan terminer. Jag undervisar inte, så för mig gör det detsamma, men visst är konferenser trevligare på sommaren. Allt är trevligare på sommaren.

I maj var jag en sväng i San Francisco för att besöka American Literature Associations årsmöte. Förutom att presentera något jag skrivit om Kurt Vonnegut så var syftet att träffa folk – det borde man ju lyckas med på en gigantisk amerikansk konferens med hundratals besökare, tänker man. Men ack så svårt det är! Alla springer runt i ett virrvarr, man har en vag aning om vem man skulle vilja tala med, men hur hitta dem när det pågår tjugo paneler samtidigt? Inget kaffe serverades – hur ska jag som svensk kunna umgås överhuvudtaget om det inte finns regelmässiga fikapauser?!

Då var det lättare i Paris. I juni medverkade jag vid en konferens om objekt i den modernistiska litteraturen, anordnad av Société d’études modernistes, en slags förening för främjandet av studier inom modernism i Frankrike. Mycket mindre folk än på sammanslutningen i San Francisco, och fikorna var överdådiga: kaffe och kaka tills det sprutade ur öronen! Kanske var det också min egen sinnesstämning som gjorde det lite lättare att öppna upp socialt. Jag var inte jetlaggad, inte förvirrad av för många nya intryck då jag är mer hemma i modernismen än i den hopplöst vida kategorin amerikansk litteratur, och inte var jag heller dialektalt förvirrad eftersom nästan alla medverkande i Paris var britter. Jag pratar enligt papegojmodell och är efter några år i England fullt invand i den klassiska skolengelskan. Men i USA, pga brist på dialektal integritet, får jag en sån där brutal amerikansk twang som gör mig osäker eftersom den ligger ovant i munnen. Jag kan dock inte stoppa den; papegojan i mig tvingar munnen att förvridas i ett förtvivlat försök att passa in, att låta som den jag pratar med. Detta sker dock inte i Sverige. Försöker jag använda min skånska norr om Hallandsåsen kan jag ibland undra om det vore mer fördelaktigt att plocka fram skolengelskan, eller kanske bara skriva ner vad jag vill på en lapp…

I juli ska jag upp till Sheffield på ett May Sinclair-möte, egentligen en konferens om stream of consciousness som litterär metod, men May Sinclair står i fokus då – som jag skrivit om tidigare – hon myntade termen inom litteraturvetenskapen och det är May Sinclair-sällskapet som står bakom konferensen. Det blir kul, och förmodligen outhärdligt nördigt. 🙂

Philip Roths eftermäle

Philip Roth lämnade livet i början av förra veckan, då jag samtidigt råkade befinna mig på en nordamerikansk litteraturkonferens. Hans bortgång nämndes endast i förbifarten under en av panelerna, en som handlade om sportens roll i Roths verk. Det fick mig att fundera på författare och deras eftermälen och huruvida det spelar någon roll för oss läsare om författaren är i livet eller ej.

Jag tyckte väl någonstans att det var lite märkligt att inte alls nämna hur Roths död kan komma att påverka hur vi läser honom. Framför allt kan han ju inte längre kommentera eller motsäga en viss sorts analys, något han ofta gjort förut. Han kände sig missförstådd, feltolkad och sensationaliserad av dem som fokuserade på det sexuella och tabubelagda i hans romaner. Men om inte denna protest ändrade något för läsaren under hans livstid, varför skulle det vara annorlunda nu? Och om vi inte lyssnar eller bryr oss om vad upphovsmannen själv säger, utan tycker att verket är en fristående kulturell produkt i läsarens händer (vilket förstås varit en fullt rimlig hållning under flera decennier), så kan det väl verkligen inte spela någon roll att han är död. Kanske är det bara faktumet att han inte kommer att producera ytterligare som har betydelse.

Men jag vill nog ändå säga att det har betydelse, om inte annat så av anledningen att omvärlden summerar vid en offentlig persons död och denna summering är ofta det som står för det varaktiga intrycket. Roths summeringar är produkter av sin tid och hade sett annorlunda ut om de skrivits för tio, tjugo eller trettio år sedan. I en tid som präglas av konceptet ”post-sanning” är det just Roths romaners komplicerade förhållande till författarens biografi – och författarens ovan nämnda motstånd till autobiografiska läsningar – som fått fokus, så även min reflektion. Kanske var det just därför det var så tyst om just eftermälet på konferensen. Akademiker är ofta obekväma med biografiska läsningar då man efter 1900-talets revolutionära ”författaren är död”-hållning, populariserad av Roland Barthes men torgförd redan på 1920-talet, känner sig tvungen att brasklappa ganska hårt när man gör en biografisk läsning för att inte tappa trovärdighet. Det är dock nära nog omöjligt att låta bli i vissa fall. H. D. (Hilda Doolittle) är ett exempel; hennes romaner är så gott som oläsbara utan vetskap om hennes livsöde eftersom de stilistiska valen gör storyn hopplöst snårig. Sen kan man ju också vända sig till kognitiv teori för att underbygga kritik baserad på biografi, som Mary Thomas Crane i Shakespeare’s Brain (2001).

Hursomhaver så ska jag fortsätta fördjupa mig i Roth i det kommande. Hans böcker har så mycket att säga och hittills har jag bara läst några: My Life as a Man (1970), Our Gang (1971) och The Great American Novel (1973). Kämpar fortfarande med att ta mig i land med den sistnämnda – den handlar nämligen uteslutande om baseball…

Knausgård – Sist på bollen

Jag har varit borta, långt borta, från bloggosfären länge – så länge att det så vitt jag förstår är gårdagens sociala medium. Vi är i snuttifikationskulturens zenit och man ska helst bara säga det man vill ha sagt i bilder (@diaryofanacademic). I linje med min otidsenliga personlighet ger jag därför en liten text om – ahem – Karl Ove Knausgårds Min Kamp del 1, vilken jag nyss börjat läsa. Om det fanns något som illustrerade uttrycket ”sist på bollen” vore det väl att blogga om Knausgård 2018.

Mina första och kanske mest bestående tankar är de kring den besatthet KOK uttrycker gällande Proust: ”…mens jeg den gangen bruket mye tid på å tenke på fortiden, nesten sykelig mye tid, slår det meg nå, og derfor ikke bare leste Marcel Prousts roman På spåret av den tapte tid, men nærmest drakk den, er fortiden nå knapt nærvæende i tankene” (33). Men romanens ”nå” är ju när han i skrivande stund just ska ta itu med att minutiöst avhandla sitt livs historia i en roman! Vad handlar det här om egentligen?

Många kritiker har pekat på Knausgårds likheter med Proust: det hyperrealistiska skildrandet av personliga upplevelser som ligger långt bak i tiden, den detaljrika kompositionen, och förmågan att göra en privat, vardaglig händelse allmängiltig och bekant. Den relation som båda författare har till tid verkar säregen och närapå omänsklig. Vem kan minnas vad de brukade äta till frukost som tioåring? Eller vem man var kär i en vår när man var sexton? Inte ens KOK, visar det sig; han säger gång på gång i intervjuer att han hittar på detaljerna han inte minns, vilket ju är fullt rimligt. Det gjorde säkert Proust också. Men att uttala detta är som att svära i kyrkan, som att bryta det outtalade förbund författaren och läsaren ingår, där läsaren lovar att tro på den uppdiktade historia de får berättad för sig, så länge den är trovärdig. Att uttryckligen påpeka att fiktion är fiktiv är inte bara onödigt eftersom det säger sig självt; det är rakt av okänsligt, och dessutom sällan omtyckt av läsaren, vilken mycket väl vet att det är en roman, men inte vill bli störd i sin ”suspension of disbelief”, som Coleridge kallade det.

Det verkar överhuvudtaget alltid vara känsligt med gränslandet kring biografi och biografisk roman. Beror det på en ovilja att ta fiktion för vad det är, och iså fall varför? Förlorar en text del av sitt värde om den inte kan göra anspråk på sanning? Kan fiktion inte göra anspråk på en viss sorts sanning, eller är det att gå för nära elden i dessa ”post truth”-dagar i vilka vi lever?

May Sinclair och medelklassen

Tycker ni jag börjar bli tjatig nu? May Sinclair, May Sinclair, May Sinclair… Jag blir nästan trött på mig själv. Eller, nä, det var lögn, för trots denna totala nedgrottning så är jag ännu inte less på May Sinclair. Tur är väl det, för avhandlingskapitlet om henne är på sin höjd halvfärdigt.

Idag har jag funderat mycket på Sinclairs relation till medelklassen och dess värderingar. Hon kom själv från ett medelklasshem och hade möjlighet att bli skickad till en bättre skola, men när hennes far gick bort drabbades familjens ekonomi hårt. Han lämnade efter sig en mängd skulder och Sinclair och hennes mor hade inget kapital att leva av. Detta gjorde att Sinclair var tvungen att jobba som översättare och skribent många år innan hon skulle få möjlighet att publicera några prosaverk. Från det att hennes far dog tills hennes mors bortgång tvingades hon bo ensam tillsammans med och försörja sin förälder (som för övrigt var hårt kritisk mot sin dotter och aldrig kunde förlika sig med tanken på att May arbetade). Under senare år, när Sinclair fått stora framgångar i USA med sina edvardianska romaner, hjälpte hon även sina brorsbarn och svägerskor med pengar, då hennes bröder i likhet med fadern gick bort i förtid.

I The Combined Maze (1913) är Sinclair högst kritisk mot den medelklassmoral som rådde i dåtidens England. Några punkter som tas upp som problematiska är bland annat att gifta kvinnor inte skulle arbeta utanför hemmet, att det var skam att skilja sig, att problem som alkoholism, otrohet och våld skulle hanteras inom familjen och till varje pris döljas för omvärlden, samt att den kristna moralen gick före hälsa, lycka och välgång.  I romanen leder moralreglerna till ekonomisk, känslomässig och fysisk ruin för huvudkaraktären Ranny. Trots att han som ung medelklassman verkar ha alla korten på hand i början av boken blir han totalförstörd på grund av sina inlärda beteendemönster som baseras på att göra det han har fått lära sig är det rätta.

Sinclair hade personlig erfarenhet av medelklassmoralens ok och värdesatte individuell frihet mycket högt. Detta märks tydligt i hennes romaner, men också i hennes engagemang i den kvinnliga rösträttsrörelsen.

The Combined Maze (1913) av May Sinclair

Mina tidigare läsmöten med May Sinclair har inneburit kvinnliga, ensamma huvudpersoner utan kärleksliv (mer eller mindre). I The Combined Maze (1913) är det istället en man som heter Ranny som vi får följa, och till skillnad från de eviga ungmöerna i Mary Olivier: A Life och Life and Death of Harriett Frean, så gifter han sig och skaffar familj (dock alltför tidigt).

Ranny är en ung man som, besatt av tanken på att inte bli försoffad och ”flabby”, tillbringar större delen av sin tid på gymmet. Man kan säga att han är metrosexuell fast långt före sin tid; upptagen av sitt (och andras) utseende och mycket förtjust i det som är rent och snyggt och vältrimmat. Han möter en flicka, blir förförd av hennes blå ögon och gifter sig i all hast trots att hans lön inte riktigt tillåter det medelklassliv med hemma fru, villa och barn, som han har sett framför sig. Den blåögda flickan Violet visar sig även vara något av en rebell och kanske inte den docila fru och mor till Rannys barn som han hade tänkt sig.

Styrkan i romanen, som ofta hos Sinclair, är sättet att subtilt kritisera samhället och den rådande könspolitiken utan att romanen för den sakens skull framstår som radikal. Violet har visserligen nästan ihjäl sitt nyfödda barn, men under ytan, där hon kritiseras för att ha försummat sin plikt, kan man utläsa att hon genomgår någon form av förlossningsdepression. Trots detta försäkrar familjens läkare Ranny om att frun borde må bra eftersom det inte är något fysiskt fel på henne efter födseln. Sinclair påpekar indirekt genom olika karaktärsöden att det inte är hälsosamt för alla kvinnor att gå hemma och städa och ta hand om barn hela dagarna; att kvinnor också behöver få komma ut ut hemmet, göra nytta och känna sig som en del av ett större samhälle än familjen. Boken lyfter också fram faderskap som något naturligt och positivt, genom att beskriva Rannys intresse för sin dotters utveckling redan då hon är nyfödd. Annars var det ju vanligare att pappor förr (och i vissa sammanhang är det så fortfarande) blev närvarande i sina barns liv först när de kommit upp i sjuårsåldern. Sinclair förespråkar därmed också inte bara kvinnans frigörelse utan också mannens ökade engagemang i hemmet, som en verkligt modern författare.

 

May Sinclair och Gud

Religion genomsyrar på något sätt de flesta av May Sinclairs verk. Hon var själv agnostiker, men hennes tankar upptogs till stor del av tankar kring religiositet och religionens psykologiska funktioner för människan. Hon läste och skrev om Jungs teorier rörande religiösa riter och myter och undersökte dessa i sina egna verk, både fiktiva och filosofiska.

From the Ferry in the east to the Ferry in the west,

The river and the grey esplanade,

And the high white palisade

Go on and on and on, three abreast.

Down our lane,

To the end of the esplanade and back again,

Is as far as you can walk when you’re four,

Like me.

Doors all along in the palisade,

Doors that open and shut without handles or latches

or anything else you can see;

I must count every one,

Up to seven ; I mustn’t miss one;

Because I ‘m afraid

Of the seventh door.

(I don’t know why:

You’re like that when you’re four.)

White clouds going up from the river, and blue sky

and the sun;

Something wild in the air,

Something strange in the sky;

I saw God there

In the clouds and the sky and the sun.

(Ur May Sinclairs dikt ‘The Child: Visionary’, publicerad i The Egoist februari 1917.)

May Sinclair och imagismen

May Sinclair var inte bara en briljant romanförfattare, utan också litteraturkritiker. På 1910-talet, när modernismen var i sin linda och Sinclair redan hunnit bli över 50, tog hon H.D. (Hilda Doolittle) och hennes likasinnade i försvar. Den yngre generationen blev påhoppade av äldre litteraturvetare som tyckte att imagismens diktare skrev för korta, för avskalade och för oinspirerade poem. Sinclair vände sig mot detta och satte sig därför år 1915 och skrev ett kort försvarstal delat i två, den första delen specifikt för H.D. och den andra för imagismen som litterär rörelse.

May Sinclair själv hann precis med att vara en del av den modernistiska boomen på 1920-talet, men som hon var lite till åren kommen och dessutom ansatt av Parkinsons blev det bara några enstaka romaner som man verkligen kan kalla modernistiska. Men redan 1915 var hon alltså, tillsammans med frontfigurer som Ezra Pound och Richard Aldington, intresserad av att stötta den nya experimentella generationens författare och publicerade till och med själv en imagist-dikt i tidskriften The Egoist (som finns inskannad och fullt läsbar för allmänheten här):

AFTER THE RETREAT

If I could only see again

The house we passed on the long Flemish road

That day

When the Army went from Antwerp, through Bruges,

to the sea ;

The house with the slender door,

And the one thin row of shutters, grey as dust on the

white wall.

It stood low and alone in the flat Flemish land,

And behind it the high slender trees were small under

the sky.

It looked

Through windows blurred like women’s eyes that have

cried too long.

There is not anyone there whom I know,

I have never sat by its hearth, I have never crossed its

threshold, I have never opened its door,

I have never stood by its windows looking in ;

Yet its eyes said : ” You have seen four cities of

Flanders :

Ostend, and Bruges, and Antwerp under her doom,

And the dear city of Ghent ;

And there is none of them that you shall remember

As you remember me.”

I remember so well,

That at night, at night I cannot sleep in England here ;

But I get up, and I go ;

Not to the cities of Flanders,

Not to Ostend and the sea,

Not to the city of Bruges, or the city of Antwerp, or the

city of Ghent,

But somewhere

In the fields

Where the high slender trees are small under the sky—

If I could only see again

The house we passed that day.

MAY SINCLAIR

Upprymd

Man kan ju nog lugnt säga att det har rått radiotystnad här ett tag nu och att den dvala som påbörjades redan 2012 liksom brett ut sig okontrollerbart. Men nu måste jag bara ut här för att jag känner någon slags behov igen precis som jag gjorde i mars; det verkar som om jag får korta perioder av akut bloggtörst. Jag får be om ursäkt för de långa perioderna som går däremellan.

Nu vill jag berätta vad som fått mig hit idag, nämligen om en, enligt mig, stor händelse i det litterära Sverige den senaste veckan: Andrzej Tichý har kommit ut med en ny roman! Den heter Kairos och jag har precis beställt hem den från nätet. Några nätrecensioner har kommit hittills, bl.a. en i SvD och en i Sydsvenskan. Båda poängterar den irrande formen, det fragmentariska berättandet.

Jag är uppjagad och överlycklig inför läsningen av denna svenska samtida roman (kan säga att det var ju ett tag sen nu jag läste något annat än brittisk mellankrigstid) för att jag älskade Fält (2008) och hoppas vid Gud att Tichý inte gör mig besviken. Fortsättning följer (hoppas jag).

Moving Towards the Modern

Denna torsdagsmorgon sitter jag och äter knäckebröd och Skyr (någon slags isländsk yoghurt), lyssnar på Ella Fitzgerald och läser litteraturkritik, May Sinclair: Moving Towards the Modern (2006). May Sinclair har dykt upp på den här bloggen några gånger tidigare (mina tankar om romanerna Mary Olivier, The Life and Death of Harriet Frean och The Tree of Heaven) och nu är hon, tillsammans med Mary Butts, Rose Macaulay och Sylvia Townsend Warner, föremål för mina forskarstudier.

Ett av mina mål den här veckan är att läsa om Harriet Frean med färgglada små klisterlappar i näven, något som direkt känns ännu mer lockande när jag tittar tillbaka på vad jag skrev om boken här för ett drygt år sen.