The Life and Death of Harriett Frean (1922) av May Sinclair

Igår kväll innan jag gick och lade mig, läste jag mig ca 20-30 sidor in i Harriett Freans liv. Imorse vaknade jag klockan fem. Helt av mig själv. Harriett Frean låg på bordet bredvid sängen. Ropade på mig. “Vill du inte veta vad som händer?” Det ville jag.

May Sinclair (1863-1946) var redan i övre medelåldern då den litterära modernismen riktigt kickade igång i England strax efter första världskriget. Vid det laget hade hon själv redan försörjt sig på sitt skrivande, både det skönlitterära och litteraturkritiska, i många år. Hennes halvt självbiografiska Mary Olivier: A Life (1919) vittnar om ett djupt sorgligt öde för en så uppenbart begåvad och intellektuell kvinna som Sinclair; större delen av hennes liv gick åt till att ta hand om sjuka familjemedlemmar. Trots dessa åtaganden och sin karriär som skribent var hon även aktiv inom politiken. Hon var suffragist (dvs en något mindre aktivistisk rösträttskämpe än en suffragette) och medlem av Women Writers’ Suffrage League. Hon skrev bl.a. en pamflett med titeln Feminism (1912).

The Life and Death of Harriett Frean påminner en hel del om Mary Olivier, med den distinkta skillnaden att stilen är mycket mer Woolf-esque och därmed också mycket mer fåordig. Den påminner mig lite grann om The Aloe av Katherine Mansfield på så sätt att man nog är tvungen att läsa den om och om igen för att riktigt få grepp om dess djup. Den är så kort (159 sidor) och går så fort att läsa att man riskerar att missa de briljanta detaljerna om man inte går tillbaka och läser om (alternativt tar det lite lugnt, men det är lästeknik jag inte riktigt bemästrar).

Harriett Freans livsöde är ingen lycklig historia. Ändå blir jag lycklig av att läsa den. Varför? För att May Sinclairs text är som en å av flytande guld.

The House in Paris (1935) av Elizabeth Bowen

På vägen till New York började jag läsa The House in Paris, som jag bedömer vara den bästa av Elizabeth Bowen som jag läst. Faktum är att jag tycker den är en av de mest fulländade mellankrigstidsromaner jag läst överhuvudtaget! (Och jag har läst många, som ni väl vet vid det här laget…)

I ett omodernt hus i Paris bor Miss Fischer, en blek, tråkig ungmö utan personlighet, tillsammans med sin sjuka gamla mamma. Romanen utspelar sig i detta hus, under en enda dag, med tillbakablickar från Miss Fischers tid som nyförlovad tio år tidigare. Två barn som vistas tillfälligt i huset under dagen blir sammanbundna av sina egna och deras föräldrars livsöden. När dagen är slut måste de skiljas åt på en tågstation och en scen lik den som tio år tidigare startat en process som lett till deras möte utspelar sig.

Elizabeth Bowen var mästare på att skildra personligheter med små medel och får en verkligen att känna sig som transporterad till den tid och plats som hon beskriver. Hennes språk är enkelt; det blir aldrig högtravande eller pretentiöst. Känslostormarna under ytan hos Miss Fischer representeras med mycket små medel och de mest dramatiska händelserna omskrivs med bara några underförstådda meningar. Bowens hantverk är gediget, men inte överflödigt; simpelt, men ändå elegant.

Devoted Ladies (1934) av Molly Keane

Irländska Molly Keane (som skrev under det antagna namnet M.J Farrell) var produktiv före och under andra världskriget och blev känd för sina populära böcker om lantlivet på Irland. Devoted Ladies är på så vis en atypisk Keane-roman i början och en väldigt typisk sådan i slutet. Boken börjar nämligen på ett party i London bland societetens högdjur och slutar i ett tarvligt gods på den irländska landsbygden.

Titelns hängivna damer är två par: Jane och Jessica samt Piggy och Joan. Jane och Jessica är två välbeställda kvinnor som delar boende i London. Jane, en amerikansk änka, är omåttligt populär bland karlarna men är dessvärre också vansinnigt förtjust i alkohol. Jessica är svartsjuk på Janes män, men inte för att hon vill ha dem, utan för att hon önskar Jane för sig själv. Jessicas äganderätt över Jane kombinerat med flera detaljer som antyder en viss maskulinitet gör att man gärna läser in en kärleksaffär damerna emellan. Deras fjolliga betjänt Albert, som är ytterst fåfäng och omhändertagande, kompletterar porträttet av ett HBTQ-hushåll.

Piggy, vars riktiga namn är Viola, råkar på Jane och Jessica på Irland och de blir gäster i hennes fallfärdiga, illa inredda hem. Piggy är en misslyckad människa; den stereotypiska 30-åriga ogifta kvinnan som börjar bli bitter, men som låtsas vara glad åt andras lycka i ett desperat försök att hålla skenet uppe. Hennes bästa vän är Joan, som till skillnad från Piggy är vacker, gift, har barn och gott om pengar. Piggy avdyrkar Joan och Joan i sin tur föraktar Piggy, men utnyttjar hennes vänskap för sin egen vinning.

Jag gillar Molly Keane. Tur att Virago har bestämt sig för att ge ut flera av hennes romaner på nytt (med superfina omslag!) och att jag har Loving and Giving (1988) i bokhyllan…

Strindbergutmaning

Dags att läsa lite August!

Ord och inga visor har skapat en ypperlig utmaning i tid till årets Strindbergjubileum som nästan hela bokbloggosfären verkar ha hoppat på: Läs fyra verk av Strindberg innan årets slut. Jag kände till en början att jag borde ta det lite lugnt med kraven och begränsa mig till tre, men sen kom jag på att man kan välja en kortis (såna finns det ju gott om bland hans alster) som fjärde bok och, om man tycker om att slå två flugor i en smäll, dessutom bli av med hela fyra stycken hyllvärmare på köpet.

En dåres försvarstal, Giftas och Tjänstekvinnans son var böckerna jag först planerade att läsa. Nu har jag alltså övertalat mig själv att slänga med Hemsöborna också. Då återstår det att se hur det går…

Potterism (1920) av Rose Macaulay

Rose Macaulay har figurerat på min blogg tidigare; jag läste Told by an Idiot (1923) i våras och gillade den bitvis bitska satirikern i Macaulay. Nu läste jag Potterism i hopp om att få mer av samma vara, men faktum är att denna tidigare skrivna roman faktiskt toppar den som jag läst förut.

Tvillingarna Jane och Johnny Potter växer upp i en tid som jäser av samhällsförändringar och nytänkande. Runt dem finns ett galleri av intressanta vänner, bland andra den självföraktande skribenten Gideon, den ensamstående kemisten Katherine och den tvivlande prästen Juke, men de övriga i familjen Potter figurerar nog ändå starkast i romanen. Familjefadern äger en nyhetspress som tvillingarna och deras vänner avskyr för dess publikfrieri, sensationslystnad och ständiga kamp för att sälja lösnummer. Modern skriver populärlitteratur, något som också föraktas av Jane och Johnny av ungefär samma anledningar som de ogillar faderns tidningar. Storasyster Claire framstår som en godhjärtad fast korkad ung kvinna, vars främsta mål i livet är att bli gift med mannen hon älskar. Den mannen råkar dock bli kär i Jane, som efter många om och men beslutar sig för att gifta sig med honom. Detta leder till historiens dramatiska höjdpunkt (som jag inte tänker avslöja eftersom jag verkligen tycker att ni ska läsa den själva).

Bokens stora behållning för mig (förutom de charmerande personligheterna som Macaulay skriver så bra) är de diskussioner som förs om kvinnans frihet utom och inom äktenskap och skillnaderna mellan moderskap och faderskap. Det smärtar mig att tänka på att dagens kvinnor ofta finner sig i samma problemställningar som presenteras av Macaulay: Varför kan inte fadern ta lika stort ansvar för det gemensamma barnet som modern? Varför måste det alltid vara modern som får ta ett steg tillbaka i karriärslivet? Varför antas det att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn än män?

Jag vill vara väldigt tydlig med att uttrycka min uppskattning över att saker och ting har gått åt rätt håll i den delen av världen där jag lever, men faktum är att vissa attityder och förutfattade meningar lever kvar trots att politiska reformer under de senaste 100 åren har inneburit stora ekonomiska och praktiska framsteg i jämställdhetsarbetet. Och sen får man inte heller glömma att det finns stora delar av vår värld i vilka det fortfarande skulle anses befängt att låta män sköta om sina egna (eller andras) barn.

Amerikanska fynd från Strand

Vi börjar med det bästa först

En signerad Elizabeth Bowen! A World of Love (1955), med inskriptionen “For Mrs Beck”. Jag blev lite tårögd när jag tog upp den från hyllan. Kostade mig 20 dollar. Man kan lugnt säga att den är värd mer för mig.

Härnäst har vi en förstautgåva av Kay Boyles novellsamling Wedding Day and Other Stories (1930). Gammal men fin.

Två stycken Willa Cather för ca 3 dollar (för båda alltså!) fick jag också med mig hem. Här kommer bild på A Lost Lady (1923), den andra titeln är My Mortal Enemy (1926). Utgåvorna är pocket från 1970-talet.

Sist ut är Herland (1915) av Charlotte Perkins Gilman, som är mest känd för den fantastiska och skrämmande The Yellow Wallpaper (1892). Det här är en feministisk utopiroman som ska bli väldigt spännande att få läsa.

Bloggen som nästan dog

Stackars blogg. Den har blivit så underprioriterad att någon borde ringa bloggrättsskyddet eller bloggens rätt i samhället eller nåt. Jag kan bara säga att jag har flyttat, varit på långresa till New York, firat jul och nyår samt jobbat övertid. Nånstans bland allt det där kom bloggandet på efterkälken. Dessvärre har även läsandet fått lida, men jag har en del godbitar och tips på lager…

Till att börja med vill jag berätta om mina fina fynd som jag gjorde i New York! Bokaffären Strand på Manhattan har nästan 30 hyllkilometer böcker (enligt deras markis, i alla fall) vilket innefattar en hel våning med “rare books”, d.v.s. förstautgåvor och böcker som gått ur tryck. Jag vet inte hur länge jag stod framför de där hyllorna, men jag kom i alla fall ut med fyra stycken böcker och en styck väldigt trött sambo. När jag tagit mig samman kommer titlarna och bilder på desamma.

Nu ska jag plöja igenom de senaste tre månadernas inlägg från den svenska bokbloggsvärlden. Det känns gott att vara hemma igen!