Mina tidigare läsmöten med May Sinclair har inneburit kvinnliga, ensamma huvudpersoner utan kärleksliv (mer eller mindre). I The Combined Maze (1913) är det istället en man som heter Ranny som vi får följa, och till skillnad från de eviga ungmöerna i Mary Olivier: A Life och Life and Death of Harriett Frean, så gifter han sig och skaffar familj (dock alltför tidigt).
Ranny är en ung man som, besatt av tanken på att inte bli försoffad och ”flabby”, tillbringar större delen av sin tid på gymmet. Man kan säga att han är metrosexuell fast långt före sin tid; upptagen av sitt (och andras) utseende och mycket förtjust i det som är rent och snyggt och vältrimmat. Han möter en flicka, blir förförd av hennes blå ögon och gifter sig i all hast trots att hans lön inte riktigt tillåter det medelklassliv med hemma fru, villa och barn, som han har sett framför sig. Den blåögda flickan Violet visar sig även vara något av en rebell och kanske inte den docila fru och mor till Rannys barn som han hade tänkt sig.
Styrkan i romanen, som ofta hos Sinclair, är sättet att subtilt kritisera samhället och den rådande könspolitiken utan att romanen för den sakens skull framstår som radikal. Violet har visserligen nästan ihjäl sitt nyfödda barn, men under ytan, där hon kritiseras för att ha försummat sin plikt, kan man utläsa att hon genomgår någon form av förlossningsdepression. Trots detta försäkrar familjens läkare Ranny om att frun borde må bra eftersom det inte är något fysiskt fel på henne efter födseln. Sinclair påpekar indirekt genom olika karaktärsöden att det inte är hälsosamt för alla kvinnor att gå hemma och städa och ta hand om barn hela dagarna; att kvinnor också behöver få komma ut ut hemmet, göra nytta och känna sig som en del av ett större samhälle än familjen. Boken lyfter också fram faderskap som något naturligt och positivt, genom att beskriva Rannys intresse för sin dotters utveckling redan då hon är nyfödd. Annars var det ju vanligare att pappor förr (och i vissa sammanhang är det så fortfarande) blev närvarande i sina barns liv först när de kommit upp i sjuårsåldern. Sinclair förespråkar därmed också inte bara kvinnans frigörelse utan också mannens ökade engagemang i hemmet, som en verkligt modern författare.
Och solen har sin gång 