En akademikers dagbok: Sommarkonferenser

Sommaren är förstås inte den enda tiden på året då akademiker konferensar, men väl en populär årstid att förlägga dessa stormöten till då man väntas vara fri som fågeln mellan terminer. Jag undervisar inte, så för mig gör det detsamma, men visst är konferenser trevligare på sommaren. Allt är trevligare på sommaren.

I maj var jag en sväng i San Francisco för att besöka American Literature Associations årsmöte. Förutom att presentera något jag skrivit om Kurt Vonnegut så var syftet att träffa folk – det borde man ju lyckas med på en gigantisk amerikansk konferens med hundratals besökare, tänker man. Men ack så svårt det är! Alla springer runt i ett virrvarr, man har en vag aning om vem man skulle vilja tala med, men hur hitta dem när det pågår tjugo paneler samtidigt? Inget kaffe serverades – hur ska jag som svensk kunna umgås överhuvudtaget om det inte finns regelmässiga fikapauser?!

Då var det lättare i Paris. I juni medverkade jag vid en konferens om objekt i den modernistiska litteraturen, anordnad av Société d’études modernistes, en slags förening för främjandet av studier inom modernism i Frankrike. Mycket mindre folk än på sammanslutningen i San Francisco, och fikorna var överdådiga: kaffe och kaka tills det sprutade ur öronen! Kanske var det också min egen sinnesstämning som gjorde det lite lättare att öppna upp socialt. Jag var inte jetlaggad, inte förvirrad av för många nya intryck då jag är mer hemma i modernismen än i den hopplöst vida kategorin amerikansk litteratur, och inte var jag heller dialektalt förvirrad eftersom nästan alla medverkande i Paris var britter. Jag pratar enligt papegojmodell och är efter några år i England fullt invand i den klassiska skolengelskan. Men i USA, pga brist på dialektal integritet, får jag en sån där brutal amerikansk twang som gör mig osäker eftersom den ligger ovant i munnen. Jag kan dock inte stoppa den; papegojan i mig tvingar munnen att förvridas i ett förtvivlat försök att passa in, att låta som den jag pratar med. Detta sker dock inte i Sverige. Försöker jag använda min skånska norr om Hallandsåsen kan jag ibland undra om det vore mer fördelaktigt att plocka fram skolengelskan, eller kanske bara skriva ner vad jag vill på en lapp…

I juli ska jag upp till Sheffield på ett May Sinclair-möte, egentligen en konferens om stream of consciousness som litterär metod, men May Sinclair står i fokus då – som jag skrivit om tidigare – hon myntade termen inom litteraturvetenskapen och det är May Sinclair-sällskapet som står bakom konferensen. Det blir kul, och förmodligen outhärdligt nördigt. 🙂

Annonser

Om Sanna

Filosofie doktor i engelsk litteratur (University of Westminster) sedan 2017. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Administratör på kontorstid.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s