Knausgård – Sist på bollen

Jag har varit borta, långt borta, från bloggosfären länge – så länge att det så vitt jag förstår är gårdagens sociala medium. Vi är i snuttifikationskulturens zenit och man ska helst bara säga det man vill ha sagt i bilder (@diaryofanacademic). I linje med min otidsenliga personlighet ger jag därför en liten text om – ahem – Karl Ove Knausgårds Min Kamp del 1, vilken jag nyss börjat läsa. Om det fanns något som illustrerade uttrycket ”sist på bollen” vore det väl att blogga om Knausgård 2018.

Mina första och kanske mest bestående tankar är de kring den besatthet KOK uttrycker gällande Proust: ”…mens jeg den gangen bruket mye tid på å tenke på fortiden, nesten sykelig mye tid, slår det meg nå, og derfor ikke bare leste Marcel Prousts roman På spåret av den tapte tid, men nærmest drakk den, er fortiden nå knapt nærvæende i tankene” (33). Men romanens ”nå” är ju när han i skrivande stund just ska ta itu med att minutiöst avhandla sitt livs historia i en roman! Vad handlar det här om egentligen?

Många kritiker har pekat på Knausgårds likheter med Proust: det hyperrealistiska skildrandet av personliga upplevelser som ligger långt bak i tiden, den detaljrika kompositionen, och förmågan att göra en privat, vardaglig händelse allmängiltig och bekant. Den relation som båda författare har till tid verkar säregen och närapå omänsklig. Vem kan minnas vad de brukade äta till frukost som tioåring? Eller vem man var kär i en vår när man var sexton? Inte ens KOK, visar det sig; han säger gång på gång i intervjuer att han hittar på detaljerna han inte minns, vilket ju är fullt rimligt. Det gjorde säkert Proust också. Men att uttala detta är som att svära i kyrkan, som att bryta det outtalade förbund författaren och läsaren ingår, där läsaren lovar att tro på den uppdiktade historia de får berättad för sig, så länge den är trovärdig. Att uttryckligen påpeka att fiktion är fiktiv är inte bara onödigt eftersom det säger sig självt; det är rakt av okänsligt, och dessutom sällan omtyckt av läsaren, vilken mycket väl vet att det är en roman, men inte vill bli störd i sin ”suspension of disbelief”, som Coleridge kallade det.

Det verkar överhuvudtaget alltid vara känsligt med gränslandet kring biografi och biografisk roman. Beror det på en ovilja att ta fiktion för vad det är, och iså fall varför? Förlorar en text del av sitt värde om den inte kan göra anspråk på sanning? Kan fiktion inte göra anspråk på en viss sorts sanning, eller är det att gå för nära elden i dessa ”post truth”-dagar i vilka vi lever?