Philip Roths eftermäle

Philip Roth lämnade livet i början av förra veckan, då jag samtidigt råkade befinna mig på en nordamerikansk litteraturkonferens. Hans bortgång nämndes endast i förbifarten under en av panelerna, en som handlade om sportens roll i Roths verk. Det fick mig att fundera på författare och deras eftermälen och huruvida det spelar någon roll för oss läsare om författaren är i livet eller ej.

Jag tyckte väl någonstans att det var lite märkligt att inte alls nämna hur Roths död kan komma att påverka hur vi läser honom. Framför allt kan han ju inte längre kommentera eller motsäga en viss sorts analys, något han ofta gjort förut. Han kände sig missförstådd, feltolkad och sensationaliserad av dem som fokuserade på det sexuella och tabubelagda i hans romaner. Men om inte denna protest ändrade något för läsaren under hans livstid, varför skulle det vara annorlunda nu? Och om vi inte lyssnar eller bryr oss om vad upphovsmannen själv säger, utan tycker att verket är en fristående kulturell produkt i läsarens händer (vilket förstås varit en fullt rimlig hållning under flera decennier), så kan det väl verkligen inte spela någon roll att han är död. Kanske är det bara faktumet att han inte kommer att producera ytterligare som har betydelse.

Men jag vill nog ändå säga att det har betydelse, om inte annat så av anledningen att omvärlden summerar vid en offentlig persons död och denna summering är ofta det som står för det varaktiga intrycket. Roths summeringar är produkter av sin tid och hade sett annorlunda ut om de skrivits för tio, tjugo eller trettio år sedan. I en tid som präglas av konceptet ”post-sanning” är det just Roths romaners komplicerade förhållande till författarens biografi – och författarens ovan nämnda motstånd till autobiografiska läsningar – som fått fokus, så även min reflektion. Kanske var det just därför det var så tyst om just eftermälet på konferensen. Akademiker är ofta obekväma med biografiska läsningar då man efter 1900-talets revolutionära ”författaren är död”-hållning, populariserad av Roland Barthes men torgförd redan på 1920-talet, känner sig tvungen att brasklappa ganska hårt när man gör en biografisk läsning för att inte tappa trovärdighet. Det är dock nära nog omöjligt att låta bli i vissa fall. H. D. (Hilda Doolittle) är ett exempel; hennes romaner är så gott som oläsbara utan vetskap om hennes livsöde eftersom de stilistiska valen gör storyn hopplöst snårig. Sen kan man ju också vända sig till kognitiv teori för att underbygga kritik baserad på biografi, som Mary Thomas Crane i Shakespeare’s Brain (2001).

Hursomhaver så ska jag fortsätta fördjupa mig i Roth i det kommande. Hans böcker har så mycket att säga och hittills har jag bara läst några: My Life as a Man (1970), Our Gang (1971) och The Great American Novel (1973). Kämpar fortfarande med att ta mig i land med den sistnämnda – den handlar nämligen uteslutande om baseball…