May Sinclair och medelklassen

Tycker ni jag börjar bli tjatig nu? May Sinclair, May Sinclair, May Sinclair… Jag blir nästan trött på mig själv. Eller, nä, det var lögn, för trots denna totala nedgrottning så är jag ännu inte less på May Sinclair. Tur är väl det, för avhandlingskapitlet om henne är på sin höjd halvfärdigt.

Idag har jag funderat mycket på Sinclairs relation till medelklassen och dess värderingar. Hon kom själv från ett medelklasshem och hade möjlighet att bli skickad till en bättre skola, men när hennes far gick bort drabbades familjens ekonomi hårt. Han lämnade efter sig en mängd skulder och Sinclair och hennes mor hade inget kapital att leva av. Detta gjorde att Sinclair var tvungen att jobba som översättare och skribent många år innan hon skulle få möjlighet att publicera några prosaverk. Från det att hennes far dog tills hennes mors bortgång tvingades hon bo ensam tillsammans med och försörja sin förälder (som för övrigt var hårt kritisk mot sin dotter och aldrig kunde förlika sig med tanken på att May arbetade). Under senare år, när Sinclair fått stora framgångar i USA med sina edvardianska romaner, hjälpte hon även sina brorsbarn och svägerskor med pengar, då hennes bröder i likhet med fadern gick bort i förtid.

The Combined Maze (1913) är Sinclair högst kritisk mot den medelklassmoral som rådde i dåtidens England. Några punkter som tas upp som problematiska är bland annat att gifta kvinnor inte skulle arbeta utanför hemmet, att det var skam att skilja sig, att problem som alkoholism, otrohet och våld skulle hanteras inom familjen och till varje pris döljas för omvärlden, samt att den kristna moralen gick före hälsa, lycka och välgång.  I romanen leder moralreglerna till ekonomisk, känslomässig och fysisk ruin för huvudkaraktären Ranny. Trots att han som ung medelklassman verkar ha alla korten på hand i början av boken blir han totalförstörd på grund av sina inlärda beteendemönster som baseras på att göra det han har fått lära sig är det rätta.

Sinclair hade personlig erfarenhet av medelklassmoralens ok och värdesatte individuell frihet mycket högt. Detta märks tydligt i hennes romaner, men också i hennes engagemang i den kvinnliga rösträttsrörelsen.

Publicerat i Brittisk litteratur, Forskarutbildning | Märkt | 1 kommentar

The Combined Maze (1913) av May Sinclair

Mina tidigare läsmöten med May Sinclair har inneburit kvinnliga, ensamma huvudpersoner utan kärleksliv (mer eller mindre). I The Combined Maze (1913) är det istället en man som heter Ranny som vi får följa, och till skillnad från de eviga ungmöerna i Mary Olivier: A Life och Life and Death of Harriett Frean, så gifter han sig och skaffar familj (dock alltför tidigt).

Ranny är en ung man som, besatt av tanken på att inte bli försoffad och ”flabby”, tillbringar större delen av sin tid på gymmet. Man kan säga att han är metrosexuell fast långt före sin tid; upptagen av sitt (och andras) utseende och mycket förtjust i det som är rent och snyggt och vältrimmat. Han möter en flicka, blir förförd av hennes blå ögon och gifter sig i all hast trots att hans lön inte riktigt tillåter det medelklassliv med hemma fru, villa och barn, som han har sett framför sig. Den blåögda flickan Violet visar sig även vara något av en rebell och kanske inte den docila fru och mor till Rannys barn som han hade tänkt sig.

Styrkan i romanen, som ofta hos Sinclair, är sättet att subtilt kritisera samhället och den rådande könspolitiken utan att romanen för den sakens skull framstår som radikal. Violet har visserligen nästan ihjäl sitt nyfödda barn, men under ytan, där hon kritiseras för att ha försummat sin plikt, kan man utläsa att hon genomgår någon form av förlossningsdepression. Trots detta försäkrar familjens läkare Ranny om att frun borde må bra eftersom det inte är något fysiskt fel på henne efter födseln. Sinclair påpekar indirekt genom olika karaktärsöden att det inte är hälsosamt för alla kvinnor att gå hemma och städa och ta hand om barn hela dagarna; att kvinnor också behöver få komma ut ut hemmet, göra nytta och känna sig som en del av ett större samhälle än familjen. Boken lyfter också fram faderskap som något naturligt och positivt, genom att beskriva Rannys intresse för sin dotters utveckling redan då hon är nyfödd. Annars var det ju vanligare att pappor förr (och i vissa sammanhang är det så fortfarande) blev närvarande i sina barns liv först när de kommit upp i sjuårsåldern. Sinclair förespråkar därmed också inte bara kvinnans frigörelse utan också mannens ökade engagemang i hemmet, som en verkligt modern författare.

images

 

Publicerat i Brittisk litteratur, Forskarutbildning, Romaner | Märkt | Lämna en kommentar

May Sinclair och Gud

Religion genomsyrar på något sätt de flesta av May Sinclairs verk. Hon var själv agnostiker, men hennes tankar upptogs till stor del av tankar kring religiositet och religionens psykologiska funktioner för människan. Hon läste och skrev om Jungs teorier rörande religiösa riter och myter och undersökte dessa i sina egna verk, både fiktiva och filosofiska.

MaySinclair

From the Ferry in the east to the Ferry in the west,

The river and the grey esplanade,

And the high white palisade

Go on and on and on, three abreast.

Down our lane,

To the end of the esplanade and back again,

Is as far as you can walk when you’re four,

Like me.

Doors all along in the palisade,

Doors that open and shut without handles or latches

or anything else you can see;

I must count every one,

Up to seven ; I mustn’t miss one;

Because I ‘m afraid

Of the seventh door.

(I don’t know why:

You’re like that when you’re four.)

White clouds going up from the river, and blue sky

and the sun;

Something wild in the air,

Something strange in the sky;

I saw God there

In the clouds and the sky and the sun.

(Ur May Sinclairs dikt ‘The Child: Visionary’, publicerad i The Egoist februari 1917.)

Publicerat i Brittisk litteratur, Forskarutbildning, Poesi, Religionshistoria | Märkt | Lämna en kommentar

May Sinclair och imagismen

May Sinclair var inte bara en briljant romanförfattare, utan också litteraturkritiker. På 1910-talet, när modernismen var i sin linda och Sinclair redan hunnit bli över 50, tog hon H.D. (Hilda Doolittle) och hennes likasinnade i försvar. Den yngre generationen blev påhoppade av äldre litteraturvetare som tyckte att imagismens diktare skrev för korta, för avskalade och för oinspirerade poem. Sinclair vände sig mot detta och satte sig därför år 1915 och skrev ett kort försvarstal delat i två, den första delen specifikt för H.D. och den andra för imagismen som litterär rörelse.

May Sinclair själv hann precis med att vara en del av den modernistiska boomen på 1920-talet, men som hon var lite till åren kommen och dessutom ansatt av Parkinsons blev det bara några enstaka romaner som man verkligen kan kalla modernistiska. Men redan 1915 var hon alltså, tillsammans med frontfigurer som Ezra Pound och Richard Aldington, intresserad av att stötta den nya experimentella generationens författare och publicerade till och med själv en imagist-dikt i tidskriften The Egoist (som finns inskannad och fullt läsbar för allmänheten här):

AFTER THE RETREAT

If I could only see again

The house we passed on the long Flemish road

That day

When the Army went from Antwerp, through Bruges,

to the sea ;

The house with the slender door,

And the one thin row of shutters, grey as dust on the

white wall.

It stood low and alone in the flat Flemish land,

And behind it the high slender trees were small under

the sky.

It looked

Through windows blurred like women’s eyes that have

cried too long.

There is not anyone there whom I know,

I have never sat by its hearth, I have never crossed its

threshold, I have never opened its door,

I have never stood by its windows looking in ;

Yet its eyes said : ” You have seen four cities of

Flanders :

Ostend, and Bruges, and Antwerp under her doom,

And the dear city of Ghent ;

And there is none of them that you shall remember

As you remember me.”

I remember so well,

That at night, at night I cannot sleep in England here ;

But I get up, and I go ;

Not to the cities of Flanders,

Not to Ostend and the sea,

Not to the city of Bruges, or the city of Antwerp, or the

city of Ghent,

But somewhere

In the fields

Where the high slender trees are small under the sky—

If I could only see again

The house we passed that day.

MAY SINCLAIR

Publicerat i Brittisk litteratur, Forskarutbildning, Modernism, Poesi | Märkt , , | 2 kommentarer

Upprymd

Man kan ju nog lugnt säga att det har rått radiotystnad här ett tag nu och att den dvala som påbörjades redan 2012 liksom brett ut sig okontrollerbart. Men nu måste jag bara ut här för att jag känner någon slags behov igen precis som jag gjorde i mars; det verkar som om jag får korta perioder av akut bloggtörst. Jag får be om ursäkt för de långa perioderna som går däremellan.

Nu vill jag berätta vad som fått mig hit idag, nämligen om en, enligt mig, stor händelse i det litterära Sverige den senaste veckan: Andrzej Tichý har kommit ut med en ny roman! Den heter Kairos och jag har precis beställt hem den från nätet. Några nätrecensioner har kommit hittills, bl.a. en i SvD och en i Sydsvenskan. Båda poängterar den irrande formen, det fragmentariska berättandet.

Jag är uppjagad och överlycklig inför läsningen av denna svenska samtida roman (kan säga att det var ju ett tag sen nu jag läste något annat än brittisk mellankrigstid) för att jag älskade Fält (2008) och hoppas vid Gud att Tichý inte gör mig besviken. Fortsättning följer (hoppas jag).

Publicerat i Bokköp, Svensk litteratur | Märkt | Lämna en kommentar

Moving Towards the Modern

Denna torsdagsmorgon sitter jag och äter knäckebröd och Skyr (någon slags isländsk yoghurt), lyssnar på Ella Fitzgerald och läser litteraturkritik, May Sinclair: Moving Towards the Modern (2006). May Sinclair har dykt upp på den här bloggen några gånger tidigare (mina tankar om romanerna Mary OlivierThe Life and Death of Harriet Frean och The Tree of Heaven) och nu är hon, tillsammans med Mary Butts, Rose Macaulay och Sylvia Townsend Warner, föremål för mina forskarstudier.

Ett av mina mål den här veckan är att läsa om Harriet Frean med färgglada små klisterlappar i näven, något som direkt känns ännu mer lockande när jag tittar tillbaka på vad jag skrev om boken här för ett drygt år sen.

May Sinclair

Publicerat i Brittisk litteratur, Forskarutbildning, Modernism | Märkt | Lämna en kommentar

Dark Green Religion

Hej! Snowflake har väckt denna blogg ur sin dvala genom att blogga om Sylvia Townsend Warner, en av fyra författare som jag för närvarande skriver avhandling om. Nämnda avhandling är för övrigt den varelse som ska hållas ansvarig för min bloggdvala. Men nog om den för stunden!

Jag var idag på en mycket spännande föreläsning av Bron Taylor, där han berättade om ett nutidsfenomen som han kallar ”Dark Green religion”. Med det menar han uttryck i samtidskulturen som inte bara värnar om naturen utan även besjälar den och finner ett värde i den som övergår dess nyttofunktion för människan. Taylors tes är att denna rörelse (om man kan kalla den för det) startade med Darwins On the Origin of Species. Nu är jag mycket sugen på att läsa Taylors bok, Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. Läs mer här: http://www.brontaylor.com/

Nu ska jag njuta av vissheten att det finns någon annan därute i bloggosfären som har läst Lolly Willowes 😀

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer