Det var många bokbloggare som skrev om Solar när den kom ut i svensk översättning (Hetta). Nu har jag läst boken på originalspråk med anledning av en kursare till mig som skrev sin masteruppsats om kontemporär brittisk maskulinitet i bland annat Solar.
Nobelpristagaren och fysikern Michael Beard är bokens självupptagna, ohälsosamma och problemtyngda huvudperson. Privat är hans liv en sammelsurium av fruar och exfruar, tillfälliga sexpartners, avundsjuka muskelknuttar och fet mat. Arbetslivet ter sig något bättre; Beard försöker rädda både världen och sitt eget rykte genom att uppfinna artificiell fotosyntes. Fast vänta nu… Var det verkligen hans egen idé? Eller var det något han stal från en yngre kollega?
Jag har svårt för Michael Beard men tycker trots det mycket bra om romanen. Den är, som McEwans verk brukar vara, väldigt välskriven och spännande. So far, so good. Men det är något som stör mig med boken, något i dess händelseförlopp som känns ofärdigt och outrett vid den sista sidan, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag misstänker att det kan ha att göra med Michael Beards personlighet. Kanske stör det mig fortfarande att kvinnor slänger sig över honom till höger och vänster trots hans totala brist på charm, eller så finner jag det olustigt att McEwan inte någonsin under bokens gång låter Beard bli bestraffad för sina handlingar. Kanske hade jag velat läsa en sista scen där han blir kastad i fängelse för mened eller djupt sårad av någon han älskar. Kanske hade jag bara velat se honom uppvisa en kapabilitet att hysa någon sorts positiva känslor, som ömhet eller givmildhet. Men allt detta förvägras jag och därför lämnar jag romanen med ett uns av missnöje.
Och solen har sin gång 
Det här låter som den Saul Bellow jag läste förra sommarn. Jag ska akta mig, tack för varningen.
Vilken av Saul Bellow var det? Jag har länge tänkt läsa antingen Augie March eller Herzog, men vill INTE läsa fler böcker om tragiska, egotrippade mansgrisar. (Såvida det inte är Hemingway som hållt i pennan vill säga. :))