En dåres försvarstal (1895) av August Strindberg

Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att istället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebar i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.

Så skriver Strindberg om kvinnorna och deras ”sak”, dvs jämlikheten. Inte så konstigt att han fått en outplånlig stämpel av misogyni på sig. Men jag vill ändå hävda att
En dåres försvarstal är mindre plågsam att ta sig igenom än Tjänstekvinnans son, som jag för övrigt har ca 80 sidor kvar på. Den främsta orsaken till det är att den är mer händelserik, men också för att jag upplever att den reflekterar Strindberg som nydanande författare bättre än den långa självbiografin. Han är upp och ner, lycklig och deprimerad, vänlig och hätsk, kort sagt uppvisande hela det Strindbergska spektrat i boken, vilket gör den bra mycket mer spännande att läsa än en tam, ordnad uppräkning av de förorätter som han fått stå ut med i livet.

Försvarstalet handlar uteslutande om Augusts äktenskap med Siri von Essen, helt och hållet utifrån hans egen ståndpunkt. Siri behandlar honom orättvist i fråga om ekonomi, är otrogen mot honom med både män och kvinnor och försöker vända alla hans vänner emot honom med lögn och förtal. Jag gissar att Siri hade haft ett och annat att invända mot den beskrivningen, men dessvärre fick hon aldrig chansen att skriva en dylik smädeskrift om sin äkta man.

20120622-115625.jpg

Detta inlägg ingår i Ord och inga visors Strindbergutmaning 2012. Läs mer om den här.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Romaner, Svensk litteratur, Utmaningar/Quiz och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till En dåres försvarstal (1895) av August Strindberg

  1. tekoppenstankar skriver:

    Kopierat från Wikipedia: ”Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, ”en dåres bikt”, 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland.[1] 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d’un fou och 1914 gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning, efter Strindbergs död.” Så förhoppningsvis är det inte utgåvan från 1914 du har läst utan en moderna utgåva som inte är så bearbetad. Strindberg dog ju 1912 och hade väl inte så mycket möjlighet att försvara sin bok 1914, men vad jag har förstått så har litteraturvetare försökt råda bot på den saken.

    • Sanna skriver:

      Oj, ja, jag ser nu att året blev lite fel. Det är den nya pocketutgåvan jag har läst, och den är ju en nyöversatt version av Le plaidoyer d’un fou. Tackar för påpekandet och ändrar genast 🙂

      Hela boken är ju ett försvarstal skrivet av Strindberg, så han är väl ganska välförsvarad känner jag. 😉 Men det är klart, han menade ju aldrig att ge ut den i Sverige och på svenska och säkerligen inte heller starkt redigerad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s