Lite Strindbergdramatik trots allt

En sak man i alla fall kan göra när man har lästorka är att gå på teater. Jag och min sambo såg Ett drömspel (1901) på Intiman i Malmö, en pjäs som jag tyckte mycket om när jag läste den någon gång under gymnasietiden.

Gudadottern Indra sänds ner till Jorden för att ta reda på hur människorna lever. Hon ska pröva på livet med en lekamen, likt Jesus (som för övrigt alluderas till i den sista scenen där han kallas för Indras son), och finner, liksom Jesus gjorde, att livet som människa är hårt och grymt. Hon gifter sig och skaffar barn med Advokaten, men det hela slutar i misären av en grå och grälsjuk vardag.  Till sist finner dottern (som förblir namnlös) att skalden är den människosort som ”bäst förstår att leva”, då han lever ”på vingar svävande utöver jorden, du dyker ner ibland i mullen för att den snudda vid, ej fastna!”

Strindberg skriver i sin ”Erinran” före dramat att han försökt skriva pjäsen enligt den form som drömmar tar. Spelarna förändras, försvinner, byter namn och karaktärer; scenbytena är också dem ett enda virrvarr. När man ser eller läser pjäsen för första gången blir man helt klart förvirrad, men efter några gånger märks det att det, precis som i drömmar, finns en röd tråd och några genomgående teman som man ständigt återkommer till. Det centrala är naturligtvis det mänskliga lidandet, men också det som Strindberg verkar tycka orsakar detta lidande: strävandet. Alla pjäsens aktörer strävar hela tiden efter något, antingen det är ouppnåeligt eller det egentligen är något som de inte alls vill ha och därmed förkastar så fort målet är nått. Och det är därför det är ”synd om människorna” (dramats tagline). De kan nämligen inte låta bli utan att alltid sträva efter något; utan strävan blir den mänskliga existensen meningslös. Det man strävar efter för tillfället utgör meningen med livet, tills dess att man uppnår det och då får man hitta något nytt.

På ytan kan det här stycket verka ganska deprimerande, men jag måste ändå säga att det inger en känsla av hopp under sina ljusa stunder. Diktaren är en slags munkliknande gestalt som finns till i den kroppsliga världen, men som inser det futila i att aktivt delta i den. Ändå är han inte bitter och sur, utan mest bara klarsynt och liknöjd. Fast jag får nog läsa igenom den några gånger till för att allt det där ska framträda så pass tydligt att jag kan uttrycka det i ord; för tillfället får det nog bara förbli en känsla av hopp.

Harriet Bosse som Dottern.
Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Svensk litteratur, Teater och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lite Strindbergdramatik trots allt

  1. tekoppenstankar skriver:

    Ett drömspel är otroligt givande tycker jag, både på scen och i manusform! Helt klart en av Strindbergs pärlor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s