En bit August

Ord och inga visor undrade för ett tag sen hur det går med Strindbergutmaningen egentligen. Jag kan säga som så att det gick bra fram till i onsdags någon gång.

Jag har börjat med Tjänstekvinnans son (1886), som är en roman med självbiografiska inslag, men som jag läser på samma sätt som jag läste Joyce Carol Oates Blonde (2000), dvs med en viss svårighet att skilja fiktion från verklighet. Jag kan inte läsa dem som ”vanliga” romaner, utan undrar hela tiden vilka händelser som är uppdiktade och vilka som är sanna och bestämmer mig i slutändan för att alltihop är sant.

Nåväl, påbörjat den gjorde jag och kom ungefär 200 sidor (av ca 500). Sen tog det stopp och jag vet inte riktigt varför. I onsdags plockade jag upp boken, men slogs av en obändig lust att kasta ut den genom fönstret. Åt helvete med din tragiska uppväxt och dina ”komplicerade” förhållande till kvinnor, Strindberg! ville jag ropa. Slutade med att jag lade den snällt åt sidan och plockade upp min första Nancy Mitford istället (men mer om det i ett annat inlägg).

Jag har väl helt enkelt tröttnat på Strindbergs eviga tjat om hur synd det var om honom (eller egentligen bokens ”Johan”) och att han verkar anse att det är omgivningen (läs: hans mor) som ansvarar för hans fel och brister, absolut inte han själv. Friheten att välja sin egen väg tar han sig bara när det gäller religionen, medan det är hans så kallade ”slavsjäl” (nedärvd från mamman, tjänstekvinnan) som gör att han inte lyckas med studierna, med kamratskapen och med att klättra på den sociala stegen. Självklart är det också mammas fel att han har problem med damerna.

Jag hoppas att lusten att läsa Strindberg återkommer. Fast kanske inte just idag.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till En bit August

  1. jag tror Strindberg berättar en del som han såg omkring sig, i nära omgivning, han ville berätta om de orättvisor som barn råkade ut för utan att kunna påverka…

    • Sanna skriver:

      Jovisst, det är sant. Han lyfter fram viktiga poänger med att visa hur han inte har samma möjligheter som jämnåriga med rika föräldrar. Men jag blir bara så förbaskad på hans kvinnosyn emellanåt.

  2. Emmas Bokhylla skriver:

    Sa underbart, jag alskar nar klassiker far spo! Och sa har jag inte last honom sjalv annu, men det kanske ar dags att ge honom en chans…! Och spo, kanske?

    • Sanna skriver:

      Hehe 🙂 jag tror inte jag kommer göra dig besviken! Ömsom tycker jag om August, ömsom gör han mig tokig. Vi får se vad slutsatsen blir…. Men jag hoppas på att du också tar dig an honom och kanske river honom i stycken lite grann. Eller så älskar du honom kanske! Vem vet?

  3. Lars-Olof Andersson skriver:

    Men hallå tjejer!

    Hur skulle lille August kunna tänka i andra banor vid den tidpunkten!
    Fruntimren var ju ändå bara en hjälp, enl. dåtida betraktelsesätt.
    Nu är de ju t.o.m. jämlika. För att inte säga bättre – ibland.
    nolvikarn

    • Sanna skriver:

      Hej på dig, Lars-Olof!

      Det fanns ganska många författare som var samtida med Strindberg som tänkte i andra banor, t.ex. Ibsen.

      Jag uttryckte mig kanske lite oklart, men det är alltså främst den gnälliga tonen jag stör mig på och inte så mycket hans kvinnofientlighet (även om den är något jag verkligen hade kunnat leva utan); varför är det aldrig bokens Johans eget fel att saker och ting inte går vägen, utan alltid samhällets, mammas eller religionens? Vill författaren få läsaren att känna sympati så är väl inte det bästa sättet att låta honom anta en sådan attityd.

      • Lars-Olof Andersson skriver:

        Sanna!
        Visst kan han kännas gnällig, liksom många andra författare – av båda könen.
        Jag hade nog inte haft honom som polare i min ungdom.
        Lite jobbigt med de som alltid har rätt, men jag överser med hans svagheter, framför allt svartsjukan, som väl är en slags medfödd underlägsenhetskänsla.
        Det finns t.o.m. lika stora egon i dagen svenska litteratur.
        Men det gör ju inte Augusts tillkortakommanden ursäktligare. Men ändå rör han mig!
        L-O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s