Prins Charles känsla på Intiman

Igår kväll var det urpremiär i Malmö för dramatiseringen av Liv Strömquists Prins Charles känsla (2010) som jag skrev om för ungefär ett år sedan. Till en början kände jag mig en smula skeptisk till att det skulle kunna gå att göra teater av en så briljant komponerad seriebok; hur översätter man bild och textbubblor som är hopsatta med en sådan oerhörd känsla för humor som Liv Strömquist besitter? Men Sara Giese lyckas. Hon har skapat en pjäs som inte bara ifrågasätter den heteronormativa strukturen i samhället, liksom Liv Strömquist gör, utan som dessutom leker med själva teaterpjäsens uppbyggnad genom att t.ex. låta skådespelarna byta om på scen. Att det är en framgångsrik och fängslande adaptation märks, inte minst på publiken, som skrattar hysteriskt i ena sekunden och sitter försjunkna i bryderier om patriarkatet i nästa.

Favoritstunder från föreställningen (utan inbördes rangordning): 1) 5 st Whitney Houstons står och wailar med riktig feeling till låten ”Greatest Love of All” 2) Gustaf Fröding och en göteborgsk manlig programledare äter clementiner tillsammans på ett mycket manligt sätt 3) Boyz II Men sjunger sin internationella hit ”End of the Road” sittandes på huk 4) Arne Weise läser högt ur sina memoarer 5) en av skådespelarna ställer frågan om vi inte kan komma överens om att alla män ger en random kvinna kärleksfull omsorg en gång om dagen och en äldre man i publiken entusiastiskt och glatt säger ”jo!”

Min sambo och tillika teatersällskap påpekade att Prins Charles känsla borde vara obligatorisk för alla att gå och se, i egenskap av nödvändig samhällsinformation. För även om pjäsen är fantastiskt underhållande, är den samtidigt förbluffande pedagogisk. Man skulle kunna tro att en teateruppsättning där man står och citerar Nancy Chodorow och andra kända sociologer (med sidhänvisningar!) stup i kvarten skulle kännas predikande och tråkig. Men det är långt ifrån vad som händer. Istället blir de tvära kasten mellan det strikt akademiska och det nästan buskisaktigt löjliga i några av karaktärernas uppenbarelser (t.ex. den välutrustade Carl Michael Bellman) något som skakar om en och gör att man inte upplever en enda sekund av pjäsen som seg eller stillastående, trots att den pågår i ca en och en halv timme utan paus.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Serier, Svensk litteratur, Teater och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Prins Charles känsla på Intiman

  1. Ingrid skriver:

    Tack för dina tankar om pjäsen- den är jag faktiskt intresserad av att se. Intiman är en så ”mysig” teater också- och jag är nyfiken på Liv Strömquist. En och en halv timme låter som en bra längd också- (det gör inget att det går i ett svep utan paus).

    • Sanna skriver:

      Ja, jag gillar verkligen Intiman. Jag tycker också att det ofta är det bästa från Malmö Stadsteater går där. Liv Strömquist är verkligen fantastisk, längtar efter hennes nästa album ”Ja till Liv”! Hoppas att du får möjlighet att se Prins Charles känsla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s