En liten bok om ondska (2010) av Ann Heberlein

Jag är väldigt glad att jag äntligen har läst den här boken. Jag började läsa efter händelserna i Norge för att få någon slags ordning och reda i mina tankar kring varför sådant kan hända och känner nu att Heberlein faktiskt ger en hel del svar på många svåra frågor. Det enda jag känner att jag kan klaga på är att boken är för kort; jag hade gärna sett längre och mer djupgående analyser med fler exempel från verklighet och fiktion. Men nu är det ju en liten bok om ondska och inte en stor.

Mina favoritavsnitt är de som kommer mot slutet: det som handlar om genusföreställningar (”Män, kvinnor och ondska”) samt det som jag känner ger mig svar på mina funderingar kring Norgedåden (”Ondskans förutsättningar”). I kapitlet om genus skriver Heberlein om olika teorier kring varför män verkar vara skyldiga till fler våldsdåd än kvinnor. Det talas om grabbighet, gruppmentalitet, könsmaktsordning och evolutionspsykologi. Mest intressant är det fenomen som belyses med exempel från de franska och ryska revolutionerna: att våldsamma kvinnor i allmänhet betraktas och beskrivs som abnorma och monstruösa. I det kollektiva medvetandet är det ”värre” med en våldsam kvinna än en våldsam man, eftersom det inte anses ligga i kvinnors natur att vara våldsamma.

Kapitlet ”Ondskans förutsättningar” inleds med ett utdrag ur klassikern Flugornas herre som får illustrera att ondskan inte kan frodas utan majoritetens medgivande, oavsett om detta ges villigt eller genom tystnad och nonchalans. Det är också så att de mekanismer som gör att vi utvecklar kulturer och subkulturer inom grupper, möjliggör ondska genom att gruppens överenskomna moral sanktionerar våld mot människor utanför denna grupp. Det vanligaste exemplet på detta är Nazityskland. Genom systematisk demonisering och främlinggörande av en grupp (”dom” är inte som ”vi”) kan människor bete sig ondskefullt mot varandra utan att känna ånger, eftersom man inte betraktar ”dom” i den andra gruppen som människor vilka har samma värde som ”vi”. Detta är ett psykologiskt verktyg som används i bl.a. krigssituationer för att kunna rättfärdiga massdödande av ett annat folk. Om ”dom” inte är människor som ”vi”, utan bara fiender som måste utplånas innan de utplånar oss, blir det inte moraliskt fel att ta kål på dem.

Jag säger som Filippa Bark i Centralskolan: Ni som inte har läst den, läs den. Och helst imorgon.