Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut

Efter att ha läst den här boken kan jag konstatera att Kurt Vonnegut seglar upp på min topp 5-lista över favoritförfattare. Jag läste och älskade hans Slaughterhouse-Five (1969) för några år sedan; nu efter Cat’s Cradle inser jag att mannen var ett verkligt geni och att jag snarast måste införskaffa Breakfast of Champions (1973), en av hans bäst säljande romaner.

Cat’s Cradle handlar om en man som ska skriva en bok om vad olika amerikaner gjorde dagen då Hiroshima bombades. På detta vis får han kontakt med Newt Hoenikker, son till en av uppfinnarna av atombomben, som visar sig vara mycket trevlig och intelligent. Boken om atombomben leder senare författaren (som också är historiens berättare) till att resa till en ö som heter San Lorenzo, där tyranni råder. Ön har en egen religion, bokononism, som utövas flitigt, men som är högst olaglig och straffbar med döden (trots att öns president också är bokononist).

Bokononiska visdomsord och utdrag ur ”The Book of Bokonon” är strödda genom hela romanen. Religionens bas utgörs av s.k. ”foma”, vilket betyder ungefär vita lögner. De som bor på San Lorenzo har alla denna postmoderna, nihilistiska inställning som säger att allt (inklusive bokononism) är lögn. Vonnegut har på ett fantastiskt roligt – och samtidigt tragiskt – sätt fångat efterkrigstidens tidsanda av cynism i sin påhittade öreligion.

Bokens story är fascinerande, men det som imponerar mer ändå är sättet den berättas på. Vonnegut är en mästare på att skriva om saker man känner igen på ett oigenkännligt sätt. Allt känns så nytt, så fräscht – och då är ändå boken nästan 50 år gammal. Jag är förälskad.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Nordamerikansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Cat’s Cradle (1963) av Kurt Vonnegut

  1. Petter skriver:

    ”Cat’s cradle” (eller ”Vaggan” – jag har läst den svenska översättningen) är en mycket underhållande bok. Men jag vet inte om jag skulle kalla Bokononismen cynisk. Som jag minns det framställs den som en rätt sympatisk religion.

    • Sanna skriver:

      Kan man inte vara cynisk och sympatisk samtidigt? Visst är Bokononismen cynisk, den proklamerar ju att alla trosläror är lögner och att människans existens är futil. Fast på ett väldigt sympatiskt sätt. 🙂

  2. Ingrid skriver:

    Jag gillar också Vonnegut- han har en mycket speciell humor. Cat’s Cradle har jag inte läst men den fick du mig mycket intresserad av- nu blir det nog en beställning av!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s