Tender Is the Night (1934) av F. Scott Fitzgerald

Under helgen har jag varit iväg på lite semester och med på resan följde bland annat den här boken, som jag har haft i bokhyllan ett tag i väntan på ett bra tillfälle. Fitzgerald skrev den under tiden som Zelda, hans fru, låg inlagd på ett sanatorium i Maryland. Boken har starka självbiografiska drag och gavs ut två år efter att Zeldas nästan lika självbiografiska Save Me the Waltz blivit publicerad. När Zelda visade sitt manuskript för sin man blev han rasande för att hon hade använt de gemensamma upplevelser som han hade tänkt skriva om i Tender Is the Night i sin bok. Han beordrade henne att skriva om och stryka tills han blev nöjd, sen fick hon hans tillåtelse att ge ut boken. Om jag inte hade känt till den här historien, hade jag förmodligen inte reagerat på att de båda böckernas handling liknar varandra; den enda biten i Tender Is the Night som jag tycker påminner om Save Me the Waltz är den första episoden som utspelar sig på franska Rivieran. Detta leder mig osökt till tanken att Fitzgerald antingen måste ha bett Zelda stryka och omarbeta ganska mycket eller att han helt enkelt var lite överkänslig. Hur som helst är det väl typiskt att litteraturhistorien ofta pekar ut henne som boven i dramat och påstår att hon plagierade sin mans ofärdiga verk.

Romanen utpelar sig huvudsakligen i lyxiga miljöer i Frankrike och Schweiz. Rikemansdottern Nicole Warren och hennes make psykologen Dick Diver (vilket namn!) verkar vara det perfekta paret med det perfekta livet. Deras närvaro i sitt sommarhus på Rivieran lockar deras vänner till att semestra där och senare alla möjliga rika människor; det är alltså Nicole och Dicks förtjänst att Rivieran blir ett turistmål, främst för dem med mycket pengar. Man får följa dem och deras excentriska vänners liv under en sommar då bland annat en ung filmstjärna dyker upp och orsakar spänning mellan paret Diver.

En bit in i boken gör handlingen ett hopp tillbaka i tiden och läsaren får reda på hur man och hustru möttes på en psykiatriklinik i Schweiz. Nicole diagnostiseras som schizofren, som det hette på den tiden, och hennes läkare menar att det är en följd av en traumatisk händelse i barndomen. Dick blir hennes stöttepelare och vårdare under hela deras liv tillsammans, något som han upplever som nedbrytande för egen del. Ändå kan han inte förmå sig att lämna sin fru (eller att överlämna henne till en annan psykolog), vilket ger intrycket av att hon är hans ägodel snarare än en livspartner.

Om man kan glömma det självbiografiska för en stund, så är detta en fantastisk bok. Språket, dispositionen, handlingen, miljöerna, allt tilltalar mig. Det känns som att man tas med på en underbar och galen resa till en värld dit man aldrig skulle haft tillträde om det inte vore för den här boken. Den är underhållande men samtidigt moraliserande på ett eftertänksamt sätt, även om den aldrig blir beklagande. Dess karaktärer är trovärdiga trots sina exotiska drag och vilda eskapader. Om man däremot inte kan låta bli att tänka på romanen som självbiografisk, blir man nog alltför irriterad på Fitzgeralds evinnerliga självförhärligande; Dick Diver är en oförklarligt attraktiv man som alla kvinnor kastar sig på, han är dessutom ett geni på sitt område och en utomordentligt trevlig bekant som alla tycker om, fram tills dess att hans fru drivit honom till vansinne och isolering. Skärp dig Fitzgerald! Sluta tycka synd om dig själv! vill man ropa då. Men då får man ta ett djupt andetag och minnas: det är bara fiktion…

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Modernism, Nordamerikansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Tender Is the Night (1934) av F. Scott Fitzgerald

  1. John Albertsson skriver:

    Men är inte Dick Diver bara yta/fasad precis som alla andra Fitzgeralds ”hjältar”, en ”skådespelare vid teatern”, som Jay Gatsby, Antony Patch och Amory Blaine? Ytan är liksom huvudsaken hos Fitzgerald. Det är inte vem personen ”är” som är det viktiga hos Fitzgerald, utan vem han spelar. Fitzgerald gör så genomgående i sina romaner och noveller. Allt är bara beskrivning av ett socialt spel, inte förklaringar av hur människor är. – Jag har aldrig mött ett så konsekvent perspektiv avseende persongalleriet som hos FSF.

    • Sanna skriver:

      Hej John och tack för din intressanta kommentar!

      Visst är han (och hon) extremt fixerade vid yta, bryr sig mer om hur familjelivet uppfattas av vännerna än om hur barnen mår osv., men jag skulle vilja säga att Dick förlorar förmågan att spela den rollen han vill vara allt eftersom han sjunker djupare ner i alkoholismen. Eller vad tycker du? Man skulle väl iofs kunna säga att Dick, i den senare delen av boken, AGERAR den brutne mannen, istället för att påstå att han ÄR nedbruten. Frågan är i så fall vad det har för konsekvenser för läsaren, som sitter på information som inte karaktärerna (som väl är dem han spelar sin roll inför) har tillgång till.

      Har du förresten läst ”Hemingway’s Theatres of Masculinity” av Thomas Strychacz? Jättebra bok på precis detta ämnet (fast om Hemingways protagonister då, förstås).

  2. John Albertsson skriver:

    Inget att tacka för,; i så fall är det väl jag som borde tacka för en intressant blogg!

    Jag vill inte uttala mig explicit angående ”Natten är ljuv” här och nu eftersom jag inser att det är för länge sen jag läste den för att kunna säga något konstruktivt. Och jag kollade just nu och den finns inte i bokhyllan. När tro, läste jag den? Och var? Jag läste även i den vevan Zeldas bok, minns jag, men den gillade jag inte alls. Efter att ha läst din text här blir jag en smula sugen på att läsa om Tender is the night. Som jag minns den fanns där liksom bra ”scener” men berättelsen höll inte riktigt, tyckte jag. Om jag läser om den så återkommer jag gärna med en kommentar om Dick Diver o.d. Min favorit av FSF är definitivt ”Den store gatsby”. En märklig bok men som av nån märklig anledning griper tag i åtminstone mig.

    När det gäller den bok om Hemingway du nämner så har jag inte läst den. Jag läste de flesta biografierna som fanns när jag läste H:s verk men några akademiska texter om honom och hans texter fördjupade jag mig aldrig i. Jag retar dock upp mig litet på att man ständigt talar om hans ”manlighetskomplex”. Nu senast var det Ulrika Knutson som ondgjorde sig över H:s hållning till kvinnor och män, utan att överhuvudtaget reflektera över att hans hjältar (huvudpersonerna) i alla hans noveller och romaner alla egentligen är ganska svaga personligheter, som knappast uträttar några storverk. Den viktigaste kampen utkämpar de mot sig själva: Frederic Henry, Jake Barnes, Nick Adams, Robert Jordan etc. Det är knappast några James Bond eller Lisbeth Wallander-hjältar H skriver om. Att H ägnade 1930 talet åt böcker som Döden på eftermiddagen och Afrikas gröna berg och åt noveller som t.ex. En kort tid av lycka för Francis Macomber tror jag mest handlade om att han var trött på s.k. intellektuella kotterier och på det litterära etablissemang av kritiker och andra författare som sågade honom och hans metod. Han retade upp sig på dem, på att de inte hade förstått hans verk. ”Nu jävlar ska de få” tror jag att han tänkte, och jösses vad det retade upp dem. Samtidigt var detta sätt att tänka föga positivt för hans litteratur, på lång sikt. Han blev inlurad/lurade in sig själv, på fel spår rent litterärt, åtminstone som jag ser det.

    Ja du, det finns mycket att säga om detta men jag ska inte bli långrandig. Tack för en intressant blogg. Det är kul/intressant att även kvinnor hittar till författare som Fitzgerald/Hemingway, som väl egentligen mest förknippas med manliga läsare. Å andra sidan läser väl knappast män böcker längre.

  3. Sanna skriver:

    Tycker definitivt att du ska läsa om Tender is the night (och även ge Save me the waltz en andra chans ;)), det tror jag att den håller för.

    Jag älskar det du skriver om Hemingway! Jag har under några år tjatat ihjäl mig om hur fel synen på Hemingway som macho är (i uppsatser, papers, m.m.). Till min hjälp har jag haft ett antal mer nymodiga Hemingway-kritiker, bl.a. Strychacz-boken som jag nämnde innan och Comley & Scholes Hemingway’s Genders, en bok som verkligen dissekerar alla de där gamla kända biografierna och deras slutsatser om H:s kvinnosyn. Ok, han gillade jakt, fiske, tjurfäktning och sprit. Så vadå då? Precis som du skriver visar hans manliga karaktärer ofta prov på svaghet och osäkerhet och hans kvinnliga är ofta mycket självsäkra och viljestarka. Min all-time favoritbok är ju The Sun Also Rises (om nu nån har missat det) som innehåller flera praktexempel på okonventionella och utmanande genusroller. Bara ta den där lille, söte matadoren som blir emotionellt utnyttjad av Brett Ashley!

    Tack igen till dig som orkar kommentera; du får gärna bli långrandig (så länge du skriver om modernism och sånt som intresserar mig, hehe)! 🙂 Fast jag hoppas att du har fel om det där med män som inte läser böcker.

  4. John Albertsson skriver:

    Min favoritroman av H är också Och solen har sin gång, tillsammans med Den gamle och havet men denna är ju knappast en roman utan snarare en lång novell. I övrigt är jag väldigt förtjust i Döden på eftermiddagen och novellerna Ett snyggt ställe med god belysning, Den stora dubbelhjärtade floden I och II, Indianläger, Berg som vita elefanter, A canary for one, Hämnarna och några till. Vidare består En fest för livet av en del helt underbara historier, som är ljuvligt berättade. Det bästa med H är hans goda (litterära) smak.

    Det är f.ö. anmärkningsvärt att så många kritiker och s.k. experter missar några centrala utgångspunkter för Och solen.

    1. Detta med Den förlorade generationen: I någon av historierna av En fest för livet redogör ju H för hur fånig han tyckte Gertrude Steins konklusion angående ”den förlorade generationen” var (mellan raderna säger han ju att om det är någon som är förlorad – förtappad – så är det just hon), för att (citerat från minnet) ”alla generationer på ett eller annat sätt alltid är förlorade”. Att då, som t.ex. Ulrika Knutson i sin artikel om H i GP, säga att H tillhörde den förlorade generationen, blir ju då absurt; han menade ju att det bara var en fånig beteckning som inte hade med verkligheten att göra. För att understryka detta förhållande i romanen anför han två citat. Dels det som Stein sade och dels ett avsnitt från Predikaren som går ut på att människans livsvillkor förvisso är kontextuellt men i dess grundvalar alltid är likadant: Ingenting förändras! Vattnets kretslopp i Predikaren är uppenbarligen en metafor för människans livsvillkor. Hur kan man missa det?
    2. Jake Barnes är inte impotent vilket Ulrika Knutson påstår i sin artikel utan saknar penis. Detta framgår i romanen när han tittar sig i spegeln på hotellrummet i Pamplona. Jag gitter inte leta upp avsnittet nu men det går i stil med att ”det ser anmärkningsvärt konstigt ut”. Detta är en viktig sak, alltså ingen ”detalj”. Det handlar om epistemologi. H är inte, intellektuellt sett, idealist, utan materialist, och det är utifrån detta som människans beteende grundar sig. Det är en rent fysisk verklighet som människan förhåller sig till, inte tvärtom (jfr Karl Marx’ Filosofins elände). Det är inte människans psykologi, idéer, som skapar människans livsvillkor, utan sakernas tillstånd. Jake Barnes problem bottnar i ett rent fysiskt handikapp men detta handikapp syns inte på utsidan. Hans brist är oerhört intim. Åtminstone får jag intrycket av att det bara är Brett Ashley som känner till den, bortsett från gatnymfen i början, som han berättar det för eftersom hon ju ändå är okänd. Det spelar s.a.s. ingen roll för Jake då. I övrigt är han en aktad person, en ”vinnare”. De som inte känner till hans brist ser honom som en vinnare.

    Det finns flera andra missuppfattningar till om denna bok (och de andra), som jag ser det, som är vitt spridda, men jag nöjer mig med att ta upp dessa två här.

    Det är ett rätt vilset gäng de där som håller till i Paris och far till San Fermín- ferian i Pamplona. Som alla andra på några och tjugo som saknar en fast plats i tillvaron, skulle jag säga. Ändå är det en makalös livsglädje i hela boken. Det riktigt sprakar om den!

    Litteraturen är fantastisk ändå. Du är väl drygt 20 bast kan jag tänka mig och jag är 40. Ändå kan vi mötas på samma villkor och prata om denna bok som publicerades för första gången 1926. Den betyder säkert inte samma sak för dig som för mig men helt klart är att den betyder någonting för oss båda. Det tycker jag någonstans bevisar att det där citatet ur Predikaren är högst giltigt.

    • Sanna skriver:

      Oj oj oj… Låter som att du skulle behöva skriva en hel bok om detta för att få ut allt du har att säga. Kanske något som är på g redan? 🙂

      Det är väl så att de böcker som överlever så länge som The Sun Also Rises har gjort säger något allmänt om mänskliga relationer och villkor, annars hade vi inte kallat dem klassiker. Jag håller verkligen med om att The Sun Also Rises (liksom många andra av Hemingways verk) har något för alla, oavsett ålder, kön eller övrig bakgrund. Jag läste den första gången när jag var 15-16 och älskade den; min mamma läste den först när hon var 55 och blev lika förtjust. Det är en av många anledningar till att jag påstår att den är världens bästa bok. 🙂

  5. Anonymous skriver:

    När jag var i Marocko under sommaren hade jag med mig Ernest Hemingways ”En kort tid av lycka i Macombers liv”; en tunn novell som jag tyckte mycket om. Hemingway skriver väldigt bra, så enkelt och rent. Jag kanske borde testa ”Natten är ljuv”.

    • Sanna skriver:

      Jag tycker definitivt att du ska prova på Fitzgerald, men var beredd på att han inte är alls lika avskalad och ”kall” som Hemingway är i sina beskrivningar. I jämförelse framstår Fitzgerald mycket mer ordrik och kanske lite överdriven.

      Men det är verkligen en mycket bra bok!

  6. MagnusJ skriver:

    Mycket intressanta kommentarer om Hemingway i kommentatorsfältet! Ernest Hemingway har säkert inspirerat många svenska författare. Ulf Lundell är en författare och sångare i vars samlade konstnärliga produktion det vimlar av Hemingway-referenser. Ett exempel är Hemingways novell ”Soldier´s home” och Ulf Lundells sång ”Soldat kommer hem”

    Har du läst något av Ulf Lundell?

    • Sanna skriver:

      Faktiskt inget alls! Jag har svårt för hans musik och har därför dragit mig för att läsa något av hans skönlitterära verk. Men om du menar att det finns drag av Hemingway hos Lundell så måste jag ju testa…

  7. MagnusJ skriver:

    Det är nog framförallt så att Ulf Lundell läst en hel del av Hemingway och – precis som så många andra – tyckt mycket om böckerna och det sipprar sedan fram i hans egna böcker och sånger.
    Stilmässigt så är de nog varandras motsatser. I ett avsnitt i romanen ”Värmen” säger en av huvudpersonerna Bull Bandini att han en gång vänt upp och ner på idolen Hemingways isberg.
    Det är en enkel sammanfattning av Lundells prosa.
    Till hösten kommer en ny roman. Kanske skall du ge honom en chans.
    http://www.wwd.se/Bocker/Bokpresentationssida/?isbn=9789146221425

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s