Klassiker som jag ogillar 3

Gone With the Wind (1936) av Margaret Mitchell skrev jag om i höstas, när jag tvingades ta mig igenom 1000 (!) sidor såpopera med sydstatsbakgrund. Fy attan, sa jag redan då. Men jag känner att det finns ändå lite till att säga om den här bokens dåliga sidor (det finns ju så många).

Först och främst vill jag påpeka att om man hade halverat romanens längd, så hade den kanske varit något mer uthärdlig. Jag förstår att den är tänkt som en slags odyssé som börjar i ett oskyldigt Georgia med en ung flicka som ännu inte vet någonting om livet och slutar i ett krigshärjat samhälle med en vuxen kvinna som fått insupa många hårda lärdomar om livet, men det finns en hel del onödigheter. Persongalleriet är helt ofantligt stort och man har inte en chans att minnas alla förbipasserande slavars och sura tanters livsöden.

Som jag skrev i höstas hyllar romanen dessutom ogenerat Ku Klux Klans verksamhet. Dessutom målar Mitchell upp en romantiserad bild av slaveriet och porträtterar slavarna som ointelligenta, barnsliga och djurlika. På ett otal ställen i boken jämförs afroamerikanska individer med gorillor, schimpanser och babianer. Denna avhumanisering och uppenbara rasism är mycket svårt för en modern läsare att smälta eller att förbise.

Slutligen är det Scarlett själv som gör att jag tycker att det är nästan olidligt att ta sig igenom den här boken. Hon är självisk och domderande, vilket skulle kunna vara två uppfriskande drag hos en kvinnlig karaktär om hon inte vore så svår att tycka om. Varför porträtteras hon som en bitch? Varför kunde inte Mitchell ha skapat en huvudkaraktär som är en förebild istället för ett irritationsmoment? Än värre blir det när man tänker på att romanens avslutande poäng är att Scarlett (äntligen!) inser vad kärlek är. Trots att hon har tre barn och tre äktenskap bakom sig, krävs det att hennes bästa vän Melanie dör och att Rhett, som är om möjligt än mer egensinnig än Scarlett, lämnar henne. Då först når hon den insikt som framkallar fromma, ömsinta känslor och som läsaren lämnas med efter tusen sidor av krig, död och kamp för överlevnad: kärleken (till en man) är viktigare än något annat. Snacka om antiklimax.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Nordamerikansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Klassiker som jag ogillar 3

  1. Kul att läsa din recension. Även Flauberts Mme Bovary beskrivs som en bitch, och många fler..

    • Sanna skriver:

      Ja, det är ganska spännande att jämföra olika romanhjältinnor som fått just det tillmälet. Kanske en bra idé till ett kommande inlägg? Just Madane Bovary tycker jag inte är hälften så bitchig som Scarlett, haha. 🙂

  2. Emmas Bokhylla skriver:

    haha, jag maste som sagt lasa om den, men jag minns att aven mitt 12-ariga jag var arg pa henne. Mest for att hon var korkad.

    • Sanna skriver:

      Jomen visst är hon?! Och envis! Envist korkad.

      • Emmas Bokhylla skriver:

        Precis, hon fattar ju knappast nagot, inte ens forens i slutet da hon i princip har forlorat allt.

        Om jag minns ratt sa framstaller boken hennes beteende som om hon ar skadad av kriget (radslan for att svalta/vara fattig/bli utnyttjad skall da vara forklaringen till hennes irrationella beteende. Ar det en uppfattning som du delar? Men det var ju som sagt lange sedan jag laste den….

        • Sanna skriver:

          Mja, visst kan man säga att hennes hårdhet beror på kriget och hennes överlevnadsinstinkt. Det är väl i princip det enda förmildrande draget hos Scarlett: att hon är företagsam och lyckas försörja hela sin familj. Men hon är ju sådär taskigt egoistisk redan från början, i synnerhet när det gäller karlar! Snor fästmän till höger och vänster… Men, som sagt, att hon är en bitch gör ju henne samtidigt till en intressant romankaraktär. Bara lite svår att stå ut med 😉

  3. snowflake skriver:

    Haha, du är vältajmat! Boken fyller 75 år i år, tydligen. Lyssnade på ett radioinslag igår med Pat Conroy (som skrev Tidvattnets furste) som berättade att hans mamma läste den för honom när han var fem år. Det tog nästan hela året. mamman hade den ungefär som en bibel, och läste ständigt i den.
    Sen var det ring-in, och flera som berättade att de var döpta efter karaktärer i i boken.
    Men Pat Conroy sa också att han aldrig träffat en svart människa som tyckte om boken.
    http://www.npr.org/2011/05/04/135990428/pat-conroy-marks-75-years-of-gone-with-the-wind

    (Säg till om du inte vill ha länkar i ditt kommentarsfält. En del ogillar det, vet jag, men själv gillar jag det.)

    • Sanna skriver:

      Jag vill gärna ha länkar, så länge där är något bra i andra änden av dem! 😉

      Tänkte inte ens på hur vältajmad jag var! Tack för tipset, den intervjun låter intressant.

  4. jessica skriver:

    Oj, det låter verkligen som en outhärdlig roman!

  5. Emmas Bokhylla skriver:

    Btw, det har ar ar ett sjukt kul tema, jag maste tipsa om det pa min blogg!

    • Sanna skriver:

      Tack! Det är väldigt roligt att skriva om också; man får ut alla sina aggressioner mot böckerna… Väldigt nyttigt 🙂

      • Emmas Bokhylla skriver:

        Jag vet, skrev just av mig om ett hatobjekt…Dock ingen klassiker. Gillar inte att anvanda ordet ‘hatar’ nar det galler bocker, det finns nagot bra i de flesta, sa ‘ogillar’ ar mycket battre. Men den har gangen gjorde jag ett undantag och det kanns saaaa bra! 🙂

  6. Vixxtoria skriver:

    Nu var det så länge sen jag läste den här, så jag ska inte kommentera innehållet egentligen. Har dock funderat på att läsa om. Blev lite mindre sugen på det nu 😉

    Men det är intressant det där du skriver om Scarlett som bortskämt bitch. Visst är hon svår att tycka om. Men gör det per se boken mindre bra? Dvs måste man tycka om romanhjältinnor för att boken ska vara bra?

    P. S. Jag hatar för övrigt Mme Bovary.

    • Sanna skriver:

      Jag planerar ett kommande inlägg om bitchiga romanhjältinnor; de brukar få en att ifrågasätta en hel del. Men i allmänhet har jag mycket svårt för att tycka om en bok om jag inte sympatiserar (på något plan) med huvudpersonen. Fast det finns naturligtvis undantag: Lolita är ett av dem.

      Intressant att så många tycker så illa om Madame Bovary! Jag tycker faktiskt inte hon är så illa, inte i jämförelse med Scarlett i varje fall. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s