Mer Mansfield

Efter att ha tillbringat dagen med att överanalysera de botaniska referenserna i Katherine Mansfields The Aloe tänkte jag dela med mig litegrann av dagens insikter, men innan jag gör det vill jag utfärda en varning för nörderi och övertolkning. Läs vidare på egen risk…

I början av förra sommaren läste jag The Aloe för första gången. Redan då började jag klura på varför historien är döpt efter just aloen, men då funderade jag mest kring plantans utseende: taggiga, knivliknande blad med röda, orangea eller gula blommor. I boken beskrivs aloebladen av den motvilliga trebarsmodern Linda Burnell. Hon dagdrömmer om att få fly undan sin make och sina döttrar på ett skepp gjort av aloen, vars taggar ska skrämma bort alla som försöker närma sig henne. Hennes fantasier om frihet kontrasteras med hennes yngre, ogifta syster Beryls förhoppningar om giftermål. Beryl längtar nämligen också efter att få bli fri, men tror att det krävs en ung, rik man som vill gifta sig med henne för att hon ska kunna leva som hon vill.

Jag har under veckan funderat på huruvida det kan vara så att växterna representerar något annat. Det slog mig att de flesta som nämns är antingen medicinalörter eller sådana som används i parfymer och skönhetsprodukter. Vid ett tillfälle strövar Lindas dotter Kezia i trädgården och en lång lista på blommor radas upp, aloen sist. Linda berättar för sin dotter att aloen bara blommar en gång vart hundrade år. Jag komer osökt att tänka på den kinesiska myten om gudinnan Xiwangmu (西王母), som odlar persikor vilka kan göra en odödlig. Trädet som persikorna växer på blommar bara en gång på tusen år. Xiwangmu kan förknippas med den kvinnliga schamantraditionen i Östasien; hon står för visdom, läkekonst och kvinnlighet.

Min tankegång här är långt ifrån klar, men det känns som om det ligger något i att familjens trädgård beskrivs så noggrant och att läkeväxterna är så många. Kan det möjligtvis förklaras av att Mansfield själv var sjuk under en så stor del av sitt liv? Eller är det en realistisk beskrivning av hennes egen barndoms trädgård i Wellington? Eller är det bara så att jag överanalyserar texten…?

Bilden föreställer Katherine Mansfields föräldrahem och kommer från Wikipedia.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Masteruppsats, Nyzeeländsk litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mer Mansfield

  1. snowflake skriver:

    Så intressant! Jag tror inte alls att du överanalyserar. I varje fall tror jag att Mansfield aktivt valde växter att nämna, istället för bara en trädgård med rosor lite allmänt sådär. Ett skepp av aloe: taggigt och avvisande, men läkande inuti — stark bild!

    (läste nyss två böcker med trädgårdar, och jag vet att jag missar en dimension eftersom jag inte kan växterna)

  2. Katherine Mansfield är intressant modernist, kul läsning om växterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s