Fågeln som vrider upp världen, del 1

Nu har jag läst t.o.m. sidan 149 i Murakamis tegelsten och idag lyssnade jag på P1:s Bokcirkeln om denna första del. Även bokbloggarnas egen podcastbokcirkel med Kafka på jobbet, Illusionernas blogg och A Fraction of the Web fick sig en lyssning.

På P1 pratades det mest om kommunikationssvårigheterna i huvudpersonen Torus äktenskap och huruvida man kan lära känna en annan människa egentligen. Jag håller absolut med om att dialogen mellan Toru och hans fru är styltig och obekväm, men, som påpekades i både P1 och bokbloggarnas podcast: om man inte vet väldigt mycket om Japan och japansk kultur, hur ska man kunna urskilja vilka element som är kulturellt betingade? Precis som en av bokbloggarna, kom jag på mig själv under läsningens gång med att tänka i generaliserande termer om japaner, till exempel när det gällde just hur kyliga det gifta paret är mot varandra, men och hur ordningsam Toru är. Det är en av bokcirkelläsningens mest fantastiska egenskaper; i diskussioner med andra avslöjar man sina egna förutfattade meningar och saker i texten som man själv uppfattar som självklara men som naturligtvis inte alltid är det.

Bokbloggarna pratade ganska mycket om Toru som metakaraktär och hur han är en man utan egenskaper; han är konflikträdd, hör inte hemma någonstans, har ingen vilja och ingen historia. De många, till synes ovidkommande, detaljerna blev också omnämnda. Det är något som jag verkligen hänger upp mig på i romaner; jag avskyr ovidkommande detaljer, helt enkelt för att jag tycker att det är dålig skrivkonst. Problemet med den här boken är ju, just som bloggarna diskuterade, att man på sidan 149 av ca 700 inte riktigt vet än huruvida dessa petitesser kan komma att spela någon roll eller ej. Hittills så tycker jag faktiskt att det är för mycket matlagning, för mycket kaffedrickande och för noggranna beskrivningar av t.ex. kläder och andra attiraljer. Men den som läser får se, jag kanske har ändrat mig till nästa veckas avsnitt… Jag uppskattade verkligen att bokbloggarna gjorde lite jämförelser med Murakamis andra verk, mer sånt! Jag har ju aldrig läst något av honom förut, så jag tycker det är jätteintressant att höra om detta är en ”typisk” Murakami-bok eller inte.

Något som inte togs upp i varken P1 eller av bokbloggarna, som jag kanske reagerade mest på i boken, är de onekliga parallellerna till Alice i underlandet som finns i romanen. Katten (som i likhet med Alices katt Dinah bär ett människonamn), den torrlagda brunnen (som påminner om kaninhålet) och känslan av att Toru hamnat i en värld där allting har ställt på sin ända får mig direkt att tänka på Lewis Carrolls klassiker. Jag väntar med spänning på att få se om det dyker upp fler likheter!

Med risk för att låta fjäskig, så måste jag säga att bokbloggarnas podcast var både mer underhållande, personlig och innehållsrik än P1:s Bokcirkeln. Men det säger kanske å andra sidan sig självt att man kan göra mer, säga vad man vill och ta sig friheten att vara roligare och personligare i ett egenproducerat program än i statens radiokanaler. Hur som helst, en stor eloge till Åsa, Magnus och Martin för detta eminenta initiativ!

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Japansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Fågeln som vrider upp världen, del 1

  1. violen skriver:

    Intressant det där om Alica i underlandet, tänkte inte på det!

  2. Magnus skriver:

    Kul att du gillade vår podd! Vi pratade faktiskt lite om Alice i underlandet, men det klipptes bort. Avsnitt 1 var från början runt två timmar innan det klipptes ned till knappt 40 minuter, så det var mycket som var tvunget att tas bort.

  3. Emmas Bokhylla skriver:

    Jag fick lust att lasa den nu, har tidigare inte kant mig sa lockad av Murakami!

    • Sanna skriver:

      Vad roligt! Jag måste erkänna att jag inte heller har känt för att läsa honom tidigare, även fast han är en sådan som man nästan MÅSTE ha läst bara för att alla andra har gjort det… Men det är ju extra roligt när man kan lyssna till/läsa om andras tankar om samma bok under tiden. Det gör det lite lättare att ta sig igenom en så omfångsrik bok: 700 sidor är, puh, ganska långt tycker jag… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s