Medealand

Igår kväll hade Medealand premiär på Intiman i Malmö. Pjäsen är skriven av Sara Stridsberg, som är känd för sina fantastiska, prisbelönta romaner. Det är just dessa texter som går igen i MedealandDrömfakulteten (2006) som handlar om SCUM-manifestets författare Valerie Solanas ekar genom salongen med orden ”En död man är en bra man” och under pjäsen tänker jag mer än en gång på den abjektion som genomsyrar Darling River (2010) och dess porträtt av moderskap. Död och födelse är nära sammanbundna i Stridsbergs universum och mer än någonsin så i Medeas värld.

”Skriv om lagarna!” ropar Medea med desperation och frustration i rösten, riktad mot kung Kreon, som i sin absurt futuristiska kostym med fyra slag på kavajen framstår som en osäker och feg man som måste gömma sig bakom officialitet för att våga sätta ner foten och bestämma över sina undersåtar. Lagarna som Medea vill skriva om är immigrationsbestämmelserna som tvingar henne att lämna Korint då Jason överger henne, men man anar mer bakom utropet; jag tänker att Medea vill också ändra på genuslagarna, de biologiska lagarna, kärlekens lagar, som satt henne i bojor genom hennes giftermål med Jason och moderskapet till deras barn.

Brudsängen, påstår Medea, är en grav för kvinnan. Både Stagnelius ”Till förruttnelsen” och Marvells ”To His Coy Mistress” poppar upp i mitt huvud här; idén att den unga, oförstörda, virginala kvinnan står på höjden av sitt liv på bröllopsdagen, för att sedan konsumeras av samlivet med mannen och det oundvikliga moderskapet, likt en vacker orkidé som bara blommar en gång. Kvinnans blomningstid är kort; hennes bästa år mycket få. Medea känner sig döende redan efter första barnets födelse, detta visar pjäsen i en kort tillbakablick på hennes och Jasons liv tillsammans.

Julia Kristeva skriver i Powers of Horror (1982) att moderskapet är ett liminalt tillstånd; en existens i ett gränsland. Medea är trefaldigt liminal: hon är mor, invandrare och galen. Hon har inget hem; hon hör inte hemma någonstans. Hon har ingen identitet; hon är en icke-människa, ett monster i samhällets ögon. Hon beter sig irrationellt, agerar inte enligt normer, struntar i konventioner och är kapabel till precis vad som helst. Hon har inget kvar att förlora.

Ljussättning och kulisser är vita och sterila; kostym- och sminkvalet gör att alla aktörerna minner om antika grekiska marmorstatyer (männen ser lite ut som Ken-dockor), utom Medea, som är den enda med mörkt hår och med kläder som mest får mig att tänka på en pilgrim eller munk. Det som imponerar mig mest är Stridsbergs text. Replikerna är genialiskt skrivna och hjälper åskådaren att ta sig från objektiva journalanteckningar till laddade, ångestfyllda känsloyttringar genom sömlösa övergångar.

Kort sagt; gå och se den här pjäsen. Den är sprängfylld med tänkvärt material. Kanske inte nödvändigtvis sådant man vill tänka på, men tveklöst sådant man borde tänka på.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Svensk litteratur, Teater och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Medealand

  1. Ingrid skriver:

    Jag skulle verkligen vilja se pjäsen och jag tycker så mycket om Intiman… den är faktiskt en del av min barn-och ungdom. Lagom stor teatersalong…. Sara Stridsbergs författarskap har jag stor respekt för och ”Drömfakulteten” var en mycket stark läsupplevelse.

    • Sanna skriver:

      Ja, Intiman har verkligen sina fördelar, särskilt när skådespelarna inte är så yviga och det är mycket prat. Jag tycker absolut att Medealand är värd en tripp in till stan! 🙂

  2. tekoppenstankar skriver:

    Tack för dina tankar om pjäsen – mycket djupare än jag hade tänkt, men oh så träffande!

  3. agnes i Lund skriver:

    Så kul att läsa dina synpunkter! Ska se pjäsen på torsdag och blev lite frågande efter att ha läst Oline Stigs recension i dagens SDS. ”Hon ber om min medkänsla men jag blir inte drabbad”, skriver hon. Jag har så svårt att tro henne.

    • Sanna skriver:

      Tack för kommentaren! Vad roligt att du tyckte om mitt inlägg! Jag hoppas att du får en lika bra upplevelse av pjäsen som jag fick. 🙂

  4. Jag såg den på Elverket i stockholm för några år sedan med Noomi Rapace som Medea och fullkomligen älskade den (ska f. ö skriva magisteruppsats i höst om Darling river).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s