Gone With the Wind (1936) av Margaret Mitchell

Att den här boken har vunnit ett Pulitzerpris är ganska svårt att förstå. Men så är det också väldigt svårt att läsa den utan att blanda in sina egna känslor.

Borta med vinden är mer känt som koncept än vad som roman; alla känner till den stormiga kärlekshistorien mellan den egensinniga Scarlett O’Hara och den lurige Rhett Butler. Men romanen handlar om så mycket mer. Den är en kärleksförklaring till den amerikanska södern före slaveriets avskaffande och romantiserar bomullsplantagerna i Georgia med sina rakryggade gentlemän, dygdiga damer och lojala slavar. Emellanåt står det en upp i halsen och man förbluffas över hur Mitchell kan ha varit så blind för sitt eget lands förflutna. Hur hon kunde skriva saker som att den bättre sortens svarta inte önskade sin egen frihet är oförklarligt för mig! Visst borde det ha varit en självklarhet i 1930-talets USA, trots segregationen, att förstå att personlig frihet är en mänsklig rättighet? Sorgligt nog verkar det inte så. Något som verkligen chockade mig, mer än något annat, tror jag, är hennes försvar och förskönande av Ku Klux Klans aktiviteter. Det var mer än vad jag kunde tåla.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Nordamerikansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Gone With the Wind (1936) av Margaret Mitchell

  1. Sara BE skriver:

    Tack! Nu slipper jag läsa den! Känner mig helt osugen på att se filmen också …

  2. Sanna skriver:

    Hehe, varsågod! Nej, den är inte värd tiden det tar att komma igenom den. Det finns mycket bättre tegelstenar att lägga tid på att läsa än den här; jag hade aldrig läst den om jag inte varit så illa tvungen. Och filmen… ja, den är i alla fall mer underhållande än boken och Vivien Leigh och Clark Gable tål ju att tittas på. Men fyra timmar sentimentalt, vräkigt överspelande? Har man tiden så kan det vara värt det, om inte annat så för Hattie McDaniels framställning av Mammy.

  3. Emmas Bokhylla skriver:

    Valdigt intressant. Det var ju ratt lange sedan jag lase den, ca 15 ar, sa detaljerna har ju blivit lite suddiga (mycket!) och da var jag ju ratt ung. Jag minns att jag da tankte att det var Mitchells mening att framstalla de manniskor som levde i Sodern som just fordomsfulla, navelskadande, bakatstravande manniskor (for manga av dem ar oerhort obehagliga, aven Scarlett sjalv ibland) som var sa upptagna med sig sjalva och sina egna tea parties etc, och att de faktiskt trodde att svarta manniskor inte skulle klara av friheten, utan behovde dem, men att kriget forandrade den varld de kande till (dock inte alltid dem sjalva). For att Mitchell ville visa pa hur tankegangarna gick i Sodern och hur de manniskorna som klamrade sig fast vid det som de var overtygade om var Ratt och Rattvist, utan att ens reflektera over det, tankte.
    Jag borde lasa om den, for att se om jag tanker pa samma satt nu, eller om det forandras. 15 ar ar en lang tid och man har nastan alltid en annorlunda uppfattning av det man har last da.

  4. Sanna skriver:

    Ja, boken är definitivt som ett slags försvarstal för Södern och dess folk och deras livsföring. Obehagligt nog får ju Mitchell det mesta att låta ganska bra, förutsatt att man glömmer bort allt man tidigare vet om slaveri. När till och med KKK framstår som ett helyllekillar som bara vill skydda sina familjer… Brr. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar en omläsning om du redan tidigare varit så tapper att du tagit dig igenom de 1000 sidorna 😉 Den väcker intressanta tankar, men de litterära kvaliteterna är inte precis överväldigande; något som tyvärr gäller många av mina nuvarande kursböcker…

  5. Emmas Bokhylla skriver:

    Nej, da tanker jag inte odlsa min tid med att lasa om den, det ar ju ingen liten bok utan en rejal tegelsten… Da finns det battre alternativ som fortjanar min uppmarksamhet!

  6. Sanna skriver:

    Ja det gör det absolut! 🙂

  7. Ping: Klassiker som jag ogillar 3 | Och solen har sin gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s