Irriterad på Showalter

Nu har jag öppnat Elaine Showalters A Literature of Their Own så smått. Jag uppmanar alla de som tycker bokbloggare är för snälla och positiva att spetsa öronen nu! Boken är en historisk översikt av kvinnoförfattare; man skulle kunna säga att den aspirerar till att skapa ett kanon av brittiska kvinnliga författare, med början år 1800 (Charlotte Brontë) till idag (Doris Lessing). Idag läste jag vad Showalter har att säga om Virginia Woolf; jag kan säga att jag fick en smärre chock! Woolf skrev om ”Ängeln i huset” i en av sina polemiserande texter; detta var hennes bild (lånad av Coventry Patmore) av den perfekta kvinnan enligt tidens standard. De av er som läst Mot fyren kan känna igen denna stereotyp i Mrs. Ramsay; den självutplånande frun och modern som gör allt för sin man och sin familj på bekostnad av sig själv. I A Literature of Their Own skrivs det att, för kvinnliga författare vid 1900-talets mitt, figurerade Woolf själv i rollen som Ängeln. Showalter vänder sig emot Woolfs androgyna, obestämbara, abstrakta berättarröst, då hon menar att det krävs realistiska kvinnoporträtt för att inspirera nästa generation feminister. Trams! säger jag. Varför skulle man inte lika gärna kunna hålla upp Woolf som en enastående framsynt författare, som insåg att vägen till frigörelse inte bara behöver gå genom dokumentära speglingar av ”riktiga” kvinnors liv, utan också genom utopiska visioner av könlöshet? Ensidigt, Showalter!

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Facklitteratur, Nordamerikansk litteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Irriterad på Showalter

  1. snowflake skriver:

    Eeeh, tror Showalter att Woolf hade blivit så stor om hon skrivit traditionellt realistiskt? Struntat i att hitta på stream of consciousness, kanske?
    Och varför är det Woolfs uppdrag att upplysa massorna?

    Det är ju just sån där rätlinjig och korrekt, realistisk och ”rätt” litteratur med ett specifikt syfte som blir så jädra tråkig. När budskapet blir viktigare än berättandet, som aldrig lyfter. Gäääsp, säger jag. Då kan man ju läsa pamfletter.

    Men jag tänker att Showalters bok är en produkt av 1970-talet?

  2. Sanna skriver:

    I ”A Room of One’s Own” och ”Professions for Women” är Woolf rättframt samhällskritisk; i sina romaner är hon det mer subtilt. Men det framgår ju fortfarande att hon är emot rådande ordning. Precis som du skriver, Snowflake, förstår jag inte heller varför en innovativ författarinna skulle prioritera realism framför sin egna konstnärliga vision, bara för att kunna upplysa så många som möjligt om kvinnans samhällsställning. Då hade ju Woolf inte varit Woolf! Som Toril Moi skriver i Sexual/Textual Politics; om man vägrar att ta till sig Woolfs form och stil kan man lika bra strunta i att läsa hennes texter överhuvudtaget.

    Du har slagit huvudet på spiken om tidsandan; Showalters bok gavs ut första gången 1977 och då var man ju mitt i andra vågens feministiska rörelse i USA.

  3. snowflake skriver:

    Klok tant det där, Toril Moi. Om jag inte minns helt fel så är väl ursprunget till A Room of One’s Own ett tal hon skulle hålla nånstans? Eller var det en essä? I varje fall så var det inte skönlitterärt.

    Alldeles nyss påstod Diana Mosley att det var Robert Graves som ägde Hogwart press… jag trodde det var makarna Woolf? Vet du nåt om det?

  4. snowflake skriver:

    Hoppsan, Hogarth press menar jag förstås. 😛

  5. Ping: Damn you, Diana « snowflakes in rain

  6. Sanna skriver:

    A Room of One’s Own är en sorts lång essä, adapterad från en serie föreläsningar som Woolf höll i Cambridge på 20-talet. Professions for Women var ett tal hon höll till någon sorts kvinnligt fackförbund på 30-talet.

    Diana Mosley har säkert rätt, men det är inget jag har hört talas om. Däremot vet jag att John Lehmann, Rosamund Lehmanns bror, ägde Hogarth Press tillsammans med Virginias make Leonard, efter att hon hade dragit sig tillbaka från förlaget. Men visst var det de två makarna som grundade företaget under första världskriget! Robert Graves kanske kom in senare…

  7. Tekoppen skriver:

    Trams. Trams. Trams. Virginia utmanar i det lilla och stilen är så gott som allt, men utmaningarna finns. Vad fan är det för fel på androgynitet? Det skulle nog ingen påstå idag, post-Butler.

  8. Sanna skriver:

    Tekoppen, det har du nog rätt i. Kan inte riktigt fatta varför Showalter envisas med att hålla fast vid det här realismen; i förordet till den nya upplagan där hon ska försvara sig mot bl.a. Toril Mois kritik, vidhåller hon att realism is the way to go. Hon skriver att om hon skrivit boken idag hade hon lagt till ett avsnitt där hon försvarar denna ståndpunkt bättre. Jag blev riktigt besviken när jag läste detta; jag som trodde Showalter var en vettig teoretiker. Uppenbarligen inte (enligt mitt tycke).

    Men, därmed vill jag också ha sagt att man ändå inte får glömma vad A Literature of Their Own har gjort för många bortglömda kvinnliga författare; mycket tips finns att hämta i slutet, där alla damerna står uppradade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s