King Lear och kvinnorna

Idag ska jag gå och titta på en disputation i engelska. Avhandlingen handlar om hur Shakespeares King Lear har påverkat/inspirerat tre nordamerikanska, nutida kvinnliga författare. Intertextualitet och palimpsest (lager på lager av text) är dagens ord. Har själv bara läst King Lear en gång för längesen och det jag minns mest är hur sorgligt det är att kungen är så självupptagen att hans döttrar tvingas tävla om hans uppmärksamhet. Det är så hjärtskärande typiskt; fäder har ofta något viktigare att göra än att vara med sina barn, även idag i ”världens mest jämställda land”.

enligt O har nyligen varit på teatern och sett The Tempest. Jag väntar med spänning på säsongens uppsättning av Much Ado About Nothing på Malmö Stadsteater (fast jag får hålla mig till i mars). Finns det månne fler Shakespearetendenser därute?

Här är Ian McKellen i Lears kläder.

Bild från guardian.co.uk
Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Universitetet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till King Lear och kvinnorna

  1. Bokomaten skriver:

    Vet du, jag har sett King Lear i flera uppsättningar och jag har börjat revidera min uppfattning om kungen något även om jag fortfarande håller med dig. Fadersgestalten är förvirrad, självupptagen och ett barn av sin tid. Uppfostrad till att allt handlar om honom har han också implementerat den tanken hos sina döttrar. Vill gärna se om.

  2. Sanna skriver:

    Ja, man kan ju inte direkt beskylla honom för annat än att vara en typisk kung: verklighetsfrånvänd narcissist. 😉

    Jag vill också se en uppsättning. Man kanske kan hitta någon bra BBC-version?

  3. Vixxtoria skriver:

    Jag har sett en så där halvdålig uppsättning av Lear i Göteborg i mitten av 90-talet. Det är ju en sån där pjäs där allt går fel, och man som publik egentligen vill ställa sig upp och skrika åt Kung Lear hur fel han resonerar och väljer. Cordelia har en plats i mitt hjärta, inte bara för att det är det namn som Anne på Grönkulla önskar att hon bar.

    Jag skulle gärna se Much ado… men jag har blivit besviken så många gånger på Malmö Stadsteater att jag nog hellre ser om Branagh-filmen.

  4. Tekoppen skriver:

    Läste nyligen en bra analys. Försöker minnas var. Men det var nog i ”Litteraturvetenskap” av Erik Bjerck Hagen. Jag gillade inte alls King Lear när jag läste den, men idag föreställer jag mig att jag skulle kunna tänka annorlunda 🙂

  5. Vixxtoria skriver:

    Jag hade tänkt skriva mer igår, men blev lite avbruten. Nu tag jag chansen igen.

    Jag tänker att Lear belyser det där svåra problemet när folk inte älskar oss på det sättet vi vill att de ska älska oss. När de inte gör det som vi önskar att de ska göra, utan gör det som stämmer överens med deras känslor och personlighet. Cordelia är ingen ögontjänare, men för att hennes var ska tro på hennes kärlek tvingas hon att bli det. När hon avstår, och inte är ”den som han trodde”, så straffas hon. På många sätt är pjäsen högaktuell, som en allegori för maktens spel och regler för vanliga människors agerande. En ögontjänare som följer regler på ytan har stor frihet, medan den som vill följa hjärtats och samvetets regler begränsas (jag tänker här på debatter om sjukförsäkringar, a-kassor, arbete, utanförskap, föräldraledigheter, rot- och rut-avdrag, svart och vitt arbete, åsikter för- och emot invandring – ja, allt där det finns ett politiskt korrekt sätt att handla, och där yta betyder mycket, och de verkliga problemen och känslorna inget).

    I Kung Lear vinner den som är sann mot sig själv. Det känns profetiskt idag.

  6. Sanna skriver:

    Tekoppen: Om du vill läsa en analys som relaterar till kontemporär litteratur har jag en avhandling att rekommendera! Anna Lindhes ”Appropriations of Shakespeare’s King Lear in Three Modern North American Novels” 🙂

    Vixxtoria: Det var i sanning en maffig analys. Jag har nog aldrig tänkt på det politiska i Lear, bara spelet inom familjen. Klart är att det är högaktuellt med just makthavares bilder utåt; vad projicerar de? Vad vill de ses som? För mig har det aldrig förut känts så tydligt att politik handlar om att visa upp en polerad, säljbar yta; det gör mig illamående när det talas om Reinfeldts hundögon och så vidare. Det borde dessutom kännas ovärdigt för seriösa politiker att spela på denna allmänhetens rädsla för allt som sticker ut, som är icke-pk; man borde vilja ta hand om riktiga problem istället för att behöva stå och väga sina ord på guldvåg. Jag menar, om man inte ens får lov att säga i TV att ens fru har använt bröstpump utan att det blir mediadrev… Vad får man då säga egentligen?

    Tack för din tankeväckande kommentar Vixxtoria!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s