Get me The Author – dead or alive!

Nu vill jag fortsätta ventilera mina funderingar kring författarrollen som jag påbörjade i slutet av detta inlägg och det är faktiskt mest för att jag väldigt gärna skulle vilja höra vad ni har att säga om det: åsikter är alltså inte bara inbjudna och uppmuntrade utan även uppmanade att göra sig hörda här! 🙂

Som vi alla vet är författaren ofta den första informationen vi får om ett litterärt verk. Men är det den viktigaste? Och i så fall varför?

Spelar det någon roll för er ifall ni inte känner till något alls om författaren, t.ex. om hon/han skriver under pseudonym? Kommer ni då på er själva med att ständigt fundera över vem det egentligen är som har skrivit och vad den personen tillhör för etnicitet, klass och kön?

Ta Bitterfittan som exempel, en omskriven och omtalad bok som många läst, och försök att föreställ er hur den hade tagits emot om den skrivits av en man. Jag kan mycket väl tänka mig att många hade blivit upprörda över hur huvudpersonen gestaltas under sådana omständigheter; jag tänker mig reaktioner i stil med: ”Hur kan man skriva en så fruktansvärt gnällig och självisk moderskaraktär, vilket kvinnohat!” Det förutsätts av någon anledning att eftersom Maria Sveland är kvinna, så kan hon yttra sig mer eller mindre sanningsenligt om allmänkvinnliga erfarenheter. Det är mer ok för henne som kvinna att påstå att det här är en verklighet för många, än om en mans namn hade tryckts på pärmarna till samma verk. Men varför?

Jag har gång på gång i akademiska alster rotat i denna fråga med utgångspunkt i Hemingway, som under alltför många decennier fått stå som symbol för sin tids manschauvinism. Med sin s.k. hårdkokthet och sina bräckliga kvinnokaraktärer har hans person varit ett lätt byte för kritiker som menat att hans romaner och noveller är typiskt macho och kvinnofientliga. Jag har aldrig upplevt dem så, just därför tycker jag att frågan om hur författarens image påverkar läsningen är en så intressant och viktig fråga.

Man skulle också kunna säga att det är en synnerligen aktuell fråga, på sätt och vis, i den kvinnodominerade bokbloggosfären. Här och här diskuterar Vixxtoria med flera varför denna gemenskap är just kvinnodominerad. Bryr man sig om vem som skriver en blogg man läser? Läser man inte den för att man blivit fångad av ett första inlägg, utan för att man först gått in på bloggarens profil och listat ut huruvida den tillhör passande kön/klass/etnicitet? Jag vet vad jag tror. Och den som tycker att personen bakom bloggen är viktigare än det den producerar står fri att tycka så, men då ska man vara väl medveten om att man flyttat fokus från det som borde vara viktigast i detta sammanhang, nämligen texten. Detsamma gäller den som älskar/hatar en bok för att den älskar/hatar författaren.

En författare är nämligen en helt vanlig dödlig människa som ständigt förändras, precis som vi andra. Hans/hennes text däremot, är (mer eller mindre) statisk från den stund den satts på pränt. Den är alltså inte längre synonym med de konstant utvecklande tankarna i den hjärna vars nervsynapser kommenderat fingrarna att trycka ner tangenterna eller hålla i pennan. Därför måste man förstå att texten inte kan förklara författaren och att författaren inte kan förklara texten.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Författare, Tankar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Get me The Author – dead or alive!

  1. Lyrans Noblesser skriver:

    För mig finns det en sorts magi runt författare, som blir förstörd om jag läser i deras blogg om jobbig dagishämtning mm. Jag vill helt enkelt inte veta så mycket om textens upphovsperson.

  2. Vixxtoria skriver:

    Jag är ju inte den som bangar för en diskussion (tyvärr, för det här är tredje kvällen jag ägnar mig åt det, i stället för att läsa en god bok).

    Jag får en massa tankar av ditt hemskt intressanta inlägg, men tänker i huvudsak ta upp två.

    Den första gäller hur författarens (kön/egenskaper/erfarenheter) styr hur vi tolkar verket. I dagens bokflod där böckerna alltför ofta blir uppmärksammade på grund av att de är ”sanna” och ”verklighetsbaserade” (detta gäller ju i lika hög grad även vanliga, riktigt bra romaner nuförtiden, och inte bara boats, kändisbiografier eller andra mer eller mindre medieuppmärksammade alster) så tycker jag att det är tydligt att författaren och författarens avsikter får ta mycket mer plats än själva historien. Ibland blir jag väldigt förvånad (oftast positivt, tack och lov) när jag läser en bok, för den handlar inte alls om det jag förväntat mig. (Ett exempel är Sissela Lindbloms De skamlösa – otroligt bra bok, som inte förtjänas att reduceras till väskdebattens startskott.)

    Jag är ständigt på jakt efter böcker som jag inte vet något om. Bra böcker utan kontext. Det kan vara klassiker eller omtalade kioskvältare, men jag älskar verkligen att få läsa dem och uppleva dem utan förhandsinformation. Oftast googlar jag ju runt efteråt, och upptäcker då allt möjligt som jag inte hade en aning om. Men man får verkligen försöka leva med skygglappar för att undvika att läsa alltför mycket om böcker man tror är bra, innan man ger sig i kast med dem. (Exempel på böcker där jag lyckats under sista året är Evelyn Waughs Press-stopp, Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, The Jane Eyre Affair av Jasper Fforde, Suzanne Collins Hungerspel och Safran Foers bok Extremely Loud… – jag hade ingen aning om att den handlade om 9/11 och blev väldigt förvånad!)

    Jag är ständigt på jakt efter en bra historia, och blir oftast besviken om den är verklighetsbaserad. Men det är jättejättesvårt att bortse från att något i en historia är ”sant”, om man vet det. Författarrastret går inte att komma ifrån. Och du har så rätt i att Maria Svelands och Hemingways kön gör deras verk politiskt korrekta. Liksom t ex Lena Sundström kan säga så mycket i invandrarfrågan för att hon är adopterad.

    Den andra frågan (som jag nog inte ska utveckla så mycket, hehe) handlar väl om det senare du skriver, att en text och författare inte är samma sak. En författare som släppt ifrån sig sitt verk kan inte ha tolkningsföreträde över min egen upplevelse av texten – hur många tevesoffor hen än sitter i, eller hur många avhandlingar det än skrivs om ”den slutgiltiga tolkningen”.

    Angående hur man ska välja vilka bloggar man läser, så läser jag bara dom som jag hinner. 😉

    (Jag måste besöka dig oftare förresten, jag vet inte varför jag så sällan tittar in här!!)

  3. Sanna skriver:

    Lyran: Intressant ståndpunkt! Man vill nog ofta som läsare att författare ska leva mer glamourösa, mytomspunna liv än oss andra, just för att litteraturen många gånger betyder en flykt från vardagen.

    Men vad tror du om de elementära faktorerna som t.ex. att veta huruvida det är en dam eller herre som hållit i pennan? Det brukar man ju få reda på bara man tittar på omslaget. Om man inte kan könsbestämma namnet utan att kolla upp det undrar man nog alltid under läsningens gång; man vill ju gärna tro att det blir uppenbart av texten.

  4. Sanna skriver:

    Vixxtoria: Jag vet inte heller varför du inte är här oftare. Börja med det, här är trevligt! 🙂

    Tack för ditt minst sagt uttömliga svar! Du har verkligen rätt i det att det är ytterst svårt att hitta något man vill läsa, men inte hört talas om en massa (i synnerhet om man läser bokbloggar).

    Framför allt tycker jag att du slår huvudet på spiken när du skriver ”min egen upplevelse av texten”. Det är just det jag tycker att litteratur handlar om till syvende och sist: varje läsare har en unik upplevelse vid varje lästillfälle, eftersom det är läsandet som aktiverar texten och gör den till en händelse att upplevas. Vad vore texten utan någon som läste den?

  5. Ingrid skriver:

    Mycket intressant inlägg och likaledes diskussion. För mig är det texten som är det primära- och – författaren kommer där i skymundan- men visst är det svårt att värja sig om en bok blir mycket ”hypad” – då följer ju författaren ofta med på köpet så att säga. Jag läser inte så ofta författarbloggar- för mig känns det roligare att läsa ”vanliga” bokbloggar- för jag är ständigt på jakt efter läs-inspiration- boken, boken, boken…. vem som skriver bloggen? Man eller kvinna? Det är ingenting jag ägnar så stor tanke, tror jag. Huvudsaken är att texten lockar till läsning och känns inspirerande. Jo, jag håller med om att det är ”min upplevelse av texten” som känns viktigast. Absolut är det så. Jag gillar att hitta ”nya” (som kan vara gamla!) författare- det vill säga sådana som är oskrivna blad för mig… då blir det äventyr i läsningen…. Jag blev till exempel mycket glad över att höra talas om Sylvia Townsend Warner- då väcktes stark upptäckarlusta!

  6. Sanna skriver:

    Ingrid: Tack för din åsikt! Det verkar som att vi alla är ganska överens om att det ska vara texten som det fokuseras på, inte skribenten. Även om det kan vara svårt att lyckas med detta kan man ju alltid sträva efter det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s