Klar himmel och författarfunderingar

Ikväll bär det av till teatern! Vi ska se en pjäs vid namn Klar himmel och det är Lotta Lotass, som sitter i Svenska Akademien, som har skrivit den, så förväntningarna är ganska höga. Någon som redan sett den?

Glory Box har utmanat oss att bikta våra osedda filmklassiker och jag är ju så otroligt dålig på att se film så det var definitivt ingen svårighet att få ihop tre riktigt pinsamma:

1) Schindler’s List

2) Gökboet

3) Sagan om ringen

Nu borde man alltså göra slag i saken och titta på dessa, enligt rådande konsensus, mästerliga filmer och det tänker jag också göra, men med ett undantag: nummer tre, som är en film jag verkligen, verkligen inte vill se (p.g.a. dess hype – jag blir bara helt anti av sånt – och för att jag har extremt svårt för fantasy). En vacker dag kanske det händer, men inte inom någon snar framtid. Däremot kan jag tänka mig att istället se Pansarkryssaren Potemkin, som ju är en riktig klassiker och som kan vara lite extra intressant nu efter att mitt kursinnehåll haft en liten utflykt in i Eisensteins värld.

På tal om kursinnehåll har fokus nu skiftats till författarens roll. Vi läser Roland Barthes förklaring om varför författaren är död och Michel Foucaults svar på frågan om vad en författare egentligen är. Men för mig kvarstår den enda riktigt viktiga frågan när det gäller detta: hur påverkar bilden av författaren som finns hos läsaren själva läsningen? Det står ju klart att vi alltid har förutfattade tankar om ett verk innan vi ens slagit upp pärmarna; omslaget, titeln och dess föregående rykte spelar in i vad vi förväntar oss (och om vi överhuvudtaget läser boken eller ej). Men vad händer om vi får en text i händerna som står utan författare? Sitter vi då inte och ständigt letar ledtrådar till vem som hållit i pennan? Tänk bara hur det är med alla dessa, mer eller mindre dramatiskt, avslöjade pseudonymer(Lars Kepler etc); varför bryr vi oss? Kan vi inte bara läsa texten och njuta av den? Har texten ett egenvärde eller är det bara som vi (litteraturvetare) inbillar oss? Hade Björn Ranelid och Camilla Läckberg sålt lika många böcker om de inte varit sådana mediapersonligheter, om texterna fått sälja sig själva? Vilket är egentligen viktigast, texten i sig eller textens sammanhang?

Bilden är tagen från Malmö Stadsteaters hemsida.
Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Författare, Film, Teater, Universitetet, Utmaningar/Quiz och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Klar himmel och författarfunderingar

  1. Emma skriver:

    Mates fundera pa det dar. Min lista skulle bli sjukt lang, aven om jag alskar film.

    Brode gora en liknande lista nar det galler bocker. Den skulle nog ocksa bli sjukt lang. Och skammig! 😉

  2. Ping: Get me The Author – dead or alive! | Och solen har sin gång

  3. Sanna skriver:

    Usch nä, en skammig boklista orkar jag bara inte med! Jag läser ju knappt annat än klassiker och jag är ändå sorgligt efter när det gäller både Nobelpristagare och annat som man BORDE läst… Hujedamig, jag får så himla dåligt samvete! Så mycket kultur, så lite tid!

    Fast det är en mycket skön känsla av fullbordande när man lyckas bocka av något på listan som man tänkt ”den ska jag läsa/se… snart” om i flera år 🙂

  4. Vixxtoria skriver:

    Jag tror att Läckbergs och Ranelids personer säljer många av deras böcker. Och sen säljer de en hel del på att de redan sålt en massa. Och några ytterligare till dem som undrar vad det handlar om. En stor andel av de böcker som säljs och läses idag har inget alls med kvaliteter att göra, utan med media. När psuedonymer också blir en faktor för att öka försäljningen, då tycker jag faktiskt det blir rätt tråkigt (jag är så föööör att författare skriver under pseudonym. Fler borde göra det. Och naturligtvis ta sin identitet med sig i graven).

    Men jag tror _också_ att texten har ett egenvärde. En bra text, en god historia, en underbar berättelse kan hitta sin egen väg till läsaren och ut i medialjuset. Är inte Harry Potter-böckerna ett exempel på det (jag är själv en stor fan, och började läsa för att en 11-åring i min närhet haussade böckerna).

  5. Sanna skriver:

    Vixxtoria: Media tillför definitivt något av en snöbollseffekt när det gäller dessa författares försäljningssiffror. Jag önskar att det oftare vore texterna som fick uppskattningen och uppmärksamheten (som du exemplifierar med Harry Potter) och inte skaparen. Men det är bara vad jag tycker 😉

    Dessutom är det ju också så att Ranelid och co. oftare framstår som löjliga än som skapande genier; media hyllar ju sällan dem. Varför går man med på den cirkusen som författare egentligen? Hur var det nu, all reklam är bra reklam? 😉

  6. Vixxtoria skriver:

    Sanna: Det måste ju vara för att författarna vet att de säljer böcker på det. All reklam är kanske inte bra reklam, men de som undviker att köpa böcker av författare som sitter i morgonsoffor är försumbara jämfört med de som gör det. Antar jag. I alla fall Läckberg är ju främst en oerhört duktig marknadsförare.

    Och det är ändå lite dubbelt, tycker jag. En del av mig tycker trots allt att det är fantastiskt att författare och det skriva ordet är så eftertraktade i detta snabba samhälle. Jag har inget emot bästsäljare (faktiskt inte ens när det handlar om riktigt dålig litteratur, bara jag slipper läsa den) – men jag önskar att det fokuserades mer på text, och mindre på författare (precis som du, då alltså), och att en del riktigt bra texter och författare får spridning. Men sannolikheten för det senare tycker jag verkar öka när boken får en plats till och med på ica.

  7. Sanna skriver:

    Javisst är det så att det är pengarna (och säkert berömmelsen i vissa fall) som lockar. Det är ju absolut inget konstigt med det; litteratur är ju en vara som vilken annan. Ibland vill man såklart tänka den idealistiska tanken att de sköna konsterna ska vara höjda över kommersialism, men så är det ju bara inte i verkligheten. Och jag tycker också det är bra att det finns böcker på ica, sålänge det inte bara är skräp de ställer fram. 😉

  8. Ping: En helt vanlig torsdagskväll | Och solen har sin gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s