Ryder (1928) av Djuna Barnes

Jag började läsa den här boken med anledning av mitt kommande uppsatsarbete men fortsatte med förhoppningen att få svar på de frågor som poppade upp under läsningens gång. Alla ni som försökt läsa Nightwood (Nattens skogar) av samma författare förstår nog vad jag menar; den ändlösa strömmen av ord som bildar meningar, som blir till kapitel, som man tar sig genom, men inte alltid med full insikt i handlingen eller betydelsen av den.

Ryder handlar om en familj som har sin mittpunkt i matriarken Sophia, en oerhört manipulativ kvinna som lyckas få hela världen att kalla henne ”Mor”; en kallsinnigt uträknad plan som går ut på att vinna förtroende och ekonomiska fördelar. Hennes son, Wendell, är besatt av att föröka sig och har därför både fru och älskarinna under samma tak. Han sprider dock inte bara sin säd i hemmet utan varhelst han kommer till. Kvinnorna ifråga behandlas som avelsdjur och barnen skapas, föds och dör utan att Wendell egentligen verkar bry sig: han är trygg i vetskapen om att det finns en uppsjö av ättlingar runtom i världen.

Det mest uppseendeväckande med boken är möjligen de absurda teckningarna och de många referenserna till fekalier. Men man frågar sig jämt och ständigt: varför? Varför denna smuts, detta avskräde, dessa tragedier? Detta är något som kanske kan besvaras genom Julia Kristevas teorier om det abjekta. Men jag tror även att man behöver mer än så: vad är skillnaden på Sophia, Wendells mor; Amelia, hans fru och mor till hans barn; och Julie, hans dotter? De är alla kvinnor, de har samma biologiska förutsättningar. Men Sophia och Julie är tabu, Wendell ser inte, får inte se, något sexuellt i dem. Sensmoralen verkar vara att mannens sexdrift är kvinnans undergång.

Jag kan varmt rekommendera Ryder för den som tyckte om Nightwood eller för den som letar efter en utmaning. En utmaning som ger utdelning. Den här boken formligen tvingar en att tänka ett steg längre.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Nordamerikansk litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ryder (1928) av Djuna Barnes

  1. Sara BE skriver:

    Har inte läst Ryder men det känns ju spontant som att de Sade spökar ganska mycket? Libertiner, kiss och bajs liksom? 🙂

    Läste Nightwood i år. Jag tyckte det var svårt. Så fort Barnes blev bara lite mer konkret fängslades jag av boken men när hon gled över i det som du så träffande beskriver som en ändlös (och ganska oförståelig) ström av ord blev jag bara otålig.. Men jag är ju inte heller så mycket för ”abstrakt” litteratur utan är mer berättelse-och karaktärsorienterad (självklart finns det undantag). Nightwood känns som en bok som säkert är roligare att läsa om man är väldigt införstådd i influenserna och teorierna omkring dem.

    Men det är en fantastisk titel! 🙂

  2. snowflake skriver:

    Menar du att du förstår dig på Julia Kristevas teorier? *impregnerad*

  3. Sanna skriver:

    Sara: Ja, Sade känns igen, fast som i en spegel ungefär. Nu har jag inte läst markisens verk (lite bikt igen!) men jag har fått intrycket av att han presenterar den libertinska livsstilen som något bra, eller är jag helt ute och cyklar? Barnes är i alla fall ganska tydlig med hur äcklig, onormal och ohälsosam Wendell är. Och angående Nightwood; det var just den vackra titeln som fick mig att vilja läsa den från första början (jag är lite ytlig, hehe)! Men du har helt rätt i att man behöver hjälp av andras läsningar och analyser för att uppskatta den fullt ut.

    Snowflake: Ja, det är nästan så att jag är lite impregnerad själv! 😉
    Jag tror åtminstone att jag förstår ”Powers of Horror”, som handlar om hennes abjektionsteorier. Hon är definitivt mindre svårläst än Djuna Barnes, fast det säger ju kanske inte så mycket. När jag kommer mer in i uppsatsskrivandet kommer det nog bli en hel del Kristeva-funderingar här… Hoppas ni fortfarande orkar med mig då. 🙂

    • Sara BE skriver:

      Som i en spegel kan säkert stämma. (Rekommenderar den här boken om de Sade). Googlade lite på Barnes och markisen och hittade några artiklar som verkade ta upp kopplingen i någon mån. Men man var tvungen att betala för dem…

  4. Tekoppen skriver:

    Jag blir inte särskilt sugen, även om jag älskade ”Nattens skogar”. Tänker du skriva om det 600-sidiga originalet eller den publicerade varianten?

  5. Sanna skriver:

    Sara: Tack för tipsen! Ska kolla lite mer på Sade.

    Tekoppen: Jag ska skriva om Ryder, inte Nightwood. Jag kan förstå att du inte direkt blir sugen, särskilt efter mitt inlägg 😉 Det är ingen nöjesläsning, det kan jag inte påstå. Men det är bra läsning på samma sätt som Nightwood; man tvingas att utmana sitt tänkande och att läsa mer aktivt än man kanske brukar.

  6. Ping: Uppgjorda planer | Och solen har sin gång

  7. Ping: Bokpaket och reflektioner | Och solen har sin gång

  8. Ping: 10.000 skrivna ord | Och solen har sin gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s