Halvvägs in i Ryder av Djuna Barnes

Jag står och stampar lite med den här, ja vad ska jag kalla den? Roman är det i varje fall inte: Ryder (1928) motsäger konventioner på alla plan. Somliga kapitel är fullt läsbara och förståeliga, andra är skrivna i parodierande stil, härmandes Geoffrey Chaucer och andra sedan länge döda gubbar. Emellanåt tycker jag att det är ett briljant grepp, men då och då känns det som att Djuna Barnes hånar mig; som om hon inte skrev boken med tanken att någon skulle vilja läsa den, utan för att plåga den som försöker. Dessutom är jag lagom trött på kiss- och bajssnacket. Okej, jag fattar att det är gjort för att provocera Barnes samtid. Problemet är att jag lever i en kultur där vi knappt gör annat än provocerar med/känner oss provocerade av bloggare som Kissie, tv-program som Kungarna av Tylösand och konstnärer som Lars Vilks. Oftast orkar jag bara inte bry mig; vem blir egentligen upprörd längre när allt är tillåtet och allt redan gjorts förut?

Detta funderade jag över idag när jag tog mig genom stadens centrum förbi alla våra kommunala partiers ganska ödsliga valstugor. Är det den där totala nonchalansen, vilken skapas av ständiga provokationer, som gör att gemene man är så ointresserad av politik? Har vi blivit så avtrubbade att vi inte längre ens vill lyssna på dem som vi låter bestämma över oss, våra liv och vårt land? Kan vi inte bara skärma av det oviktiga och bli upprörda över något som spelar roll? Att diskutera föräldraförsäkringen kan väl kännas lite viktigare än att prata om vem som har gjort vilka plastikoperationer, eller gör den åsikten mig till en obotlig tråkmåns?

Djuna Barnes hade nog röstat på F!, men det är bara en (relativt) ogrundad gissning. Här är en bild på henne som publicerades i samband med en artikel hon skrev om de brittiska myndigheternas behandling av kvinnliga rösträttskämpar.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Nordamerikansk litteratur, Personligt, Tankar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Halvvägs in i Ryder av Djuna Barnes

  1. bokstödet skriver:

    Jag försökte läsa Nattens skogar av Djuna Barnes. En ganska tunn bok, men jag lyckades inte förstå den. Jag läste den två gånger. Precis när jag läst ut den hörde jag Horace Engdahl recensera den på P1 och han förstod den inte heller. Då kände jag att jag är inte ensam om att inte förstå den. Har du läst den?

  2. Sanna skriver:

    Haha!! Om inte ens Horace hänger med, då ska man nog inte alltför känna sig misslyckad… =)
    Ja, jag läste Nightwood som den heter på engelska förra året. Och nä, jag fattade inte precis mycket av den heller ska jag säga. Faktum är att det nog är liiiite lättare att följa storyn i Ryder.. ehm… med betoning på lite.
    När jag inte förstår en bok, men ändå väldigt gärna vill läsa den, som med Joyces Ulysses, brukar jag läsa en ”förklaring” samtidigt och låta det ta sin goda tid att sjunka in. Hade lite problem med Absalom, Absalom av Faulkner också, då lyssnade jag på podcasts om boken.
    Vad tyckte du om Djuna Barnes i övrigt?

  3. Tekoppen skriver:

    Jag ”förstod” Djuna Barnes, men så läste jag på svenska också =) Men det var många småsaker som jag gick miste om, dock inte för livet, tack vare Thentes efterord.

    Rösträttskämparna ja. ”Min” suffragett är Alice Paul. Henne skulle jag gärna skriva om någon gång. Tyvärr har hon aldrig publicerat sig litterärt, vad jag vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s