Save Me the Waltz (1932) av Zelda Fitzgerald

Zelda Fitzgeralds första och enda roman skrevs under tiden hon låg på sjukhus på grund av dåtidens kvinnoepidemi: hysteri. Boken skildrar en kvinnas uppväxt, giftermål och karriär som ballettdansös. Språket är fullsmockat med underliga, långsökta och helt fantastiska liknelser som berikar texten och gör den levande. Själva historien är intressant att följa, då huvudpersonen Alabamas liv utspelas både i smutsiga, diskbänksrealistiska miljöer samt i den glittrande parisiska överklassvärlden. Man förundras också över den frihet hon åtnjuter (och tar för sig) som kvinna på 1920-talet; det är inte många kvinnor som ens idag hade kunnat tänkas lämna man och barn för att uppfylla sina drömmar.

Jag tycker helt klart att denna boken är läsvärd. Det jag visste om den före läsningen var att den uppfattats som halvt självbiografisk och att det funnits en del kritiker som påstått att Scott (Zeldas berömde man som skrev bl.a. The Great Gatsby) haft mycket mer än ett finger med i spelet när det gällde både språket och handlingen. Faktum är att i hans sista roman, Tender Is the Night, förvandlar han samma händelser ur deras gemensamma liv till fiktion som Zelda gjorde i Save Me the Waltz, vilket har lett somliga kritiker till att spekulera i huruvida Zelda stal idéerna till sin bok från Scott. Det är också allmänt känt att det manuskript som ursprungligen skickades till förläggaren av författaren inte blev godkänt för publicering och att det som faktiskt gavs ut var en version som Scott fått redigera efter eget tycke.

Vad som är fakta och inte angående allt detta är omöjligt att säga, eftersom många av de originalmanuskript och brev som hade kunnat bevisa det ena eller andra inte längre existerar (vad man vet). Men (och nu kommer jag till det hatade förordet) det verkar somliga litteraturvetare inte bry sig nämndvärt om. Harry T. Moore, som verkade vid Southern Illinois University, skrev i förordet till Save Me the Waltz om dessa turer kring vem som gjort vad och lyckas inte bara göra mig fly förbannad för att han skriver ner en bok i dess förord(!) utan även för att han konstaterar och cementerar bilden av boken som självbiografisk. Det senare är kanske typiskt för litteraturakademiker under första halvan av 1900-talet och kanske är något som jag borde kunna bortse ifrån. Men jag tycker nästan det blir pinsamt i sista meningen av förordet (som alltså vanligtvis finns till för att läsaren ska få ut mer av boken, inte mindre): ”It can be read for its own sake.” Alltså inte bara som en kommentar till hur Tender Is the Night kunde ha sett ut om inte Scott lagt ett par år till på att skriva om den. Eller som bevis på hur dåligt äktenskap han hade. Eller som exempel på hur ett dåligt plagiat ser ut. Man kan läsa boken för dess egen skull. Om man hemskt gärna vill och orkar ta sig igenom den. Det var ett försök till en komplimang från Mr. Moores sida, antar jag. Ett riktigt dåligt försök.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Förord, Nordamerikansk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Save Me the Waltz (1932) av Zelda Fitzgerald

  1. snowflake skriver:

    Jag tyckte mycket om Save me the waltz. Dessutom tyckte jag inte att det var så himla mycket om äktenskapet som alla alltid tjatar om, det var befriande mycket om baletten baletten baletten och hur hon kämpar och vill lära sig dansa.
    Förord har jag nästan slutat läsa. Om jag nån gång gör det så ångrar jag mig nästan alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s