Dusty Answer (1927) av Rosamond Lehmann

Rosamond Lehmanns debut var ingen hit när den först kom ut, men efter en fördelaktig recension blev den känd som en ”skandalroman” (med 1920-talets mått mätt). Man får följa huvudpersonen Judith Earle från barnsben till vuxen ålder, med universitetstiden som signifikant händelse för formandet av hennes vuxna person. Det skandalösa inslaget är en rad av homosexuella förbindelse mellan vissa av karaktärerna, som påverkar Judiths kommande kärleksliv och syn på relationer. Förhållandet till föräldrarna beskrivs på ett flyktigt sätt, men man får känslan av att det är förklaringen till Judiths underlägsna inställning i sociala sammanhang; trots att hon anses både vacker och intelligent känner hon sig tvungen att ständigt vara andra till lags för att få lov att vara en i gänget. Lehmann har verkligen fångat de inre processer som leder fram till Judiths mer eller mindre patetiska beteende.

Boken ska vara rätt så självbiografisk, vilket väl är ganska vanligt för debuter samt för bildungsromaner; Lehmann läste brittisk litteratur vid Cambridge och umgicks med öppet homosexuella kvinnor och män, bland annat i den berömda Bloomsburygruppen.

Jag hade lite svårt för att komma in i boken, men det händer mig ofta med s.k. coming of age-romaner, bildungsromaner eller vad man nu vill kalla dem. Hela upptakten blir lång och verkar inte alltid leda någon vart; därmed inte sagt att språket inte är njutbart, men jag blir inte fångad av boken. Efter att ha läst novellsamlingen The Gipsy’s Baby, som är skriven två decennier efter Dusty Answer, tycker jag att det är tydligt att Lehmann genomgått en dramatisk utveckling under de mellanliggande åren.

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Brittisk litteratur, Romaner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Dusty Answer (1927) av Rosamond Lehmann

  1. snowflake skriver:

    Det här lät ju lite tråkigt, hm. Men skippa inte Lehmann för det!

  2. snowflake skriver:

    Men nu när jag läser om den här recensionen låter det ju inte alls tråkigt! och eftersom jag älskar början så kan den ju bara bli bättre och bättre. 🙂

  3. Ping: Rosamond Lehmann — Dusty Answer « snowflakes in rain

  4. Ping: Modernismen och kvinnorna | Och solen har sin gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s