Tjuven (1986) Göran Tunström

Jag hade inte förväntat mig att tycka så hemskt mycket om Tjuven, kanske främst för att Juloratoriet inte var så fantastiskt bra som alla sa. Men jag blev glatt överraskad! Romanen är oerhört fängslande och helt oförutsägbar. Vill inte avslöja för mycket om handlingen, eftersom jag tror att just det oförutsägbara elementet är det som gör boken så bra. Detta gör det svårt att riktigt förklara min fascination, men så mycket kan jag säga att det narrativa greppet förändras i mitten av boken och det är ett snilledrag. Tunström blandar högt och lågt genom att börja i ett avskrädesfyllt hem och sluta i Uppsalas dammiga universitetsuniversum; båda världar beskrivs med realism och medlidande. Ingen av dem verkar särskilt livsbejakande. Trots detta har romanen inte någon negativ ton, det finns hopp genom hela historien.

Kvinnorna i boken verkar (som vanligt) leva i större misär än männen. Mamman Ida som får föda tolv barn och stå ut med att bli våldtagen av sin suput till make lämnar över allt ansvar till dottern Hedvig då hon blir sjuk, vilket får förödande konsekvenser. Hur som helst är språket imponerande utan att läsningen blir tung. Boken kan nog tilltala i stort sett vem som helst i allmänhet och den som är intresserad av historia, religion och litteratur i synnerhet. Läs den!

Annonser

Om Sanna

Halvfartsdoktorand i engelsk litteratur vid University of Westminster sedan 2012. Bokmal. Stugsittare. Matvrak. Sekreterare på kontorstid.
Det här inlägget postades i Romaner, Svensk litteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s