Tips emottages tacksamt

Jag har legat på latsidan igen, denna gång i tron att jag inte kan blogga om jag inte läser, men sen läste jag det här inlägget av Emma och kände mig lite mindre onormal. Emma påminde om att det kan ju faktiskt hända vem som helst, det där med lästorka.

Så jag tänkte istället ta tillfället i akt och fråga er hur man råder bot på lästorka eller tillfällig läsolust. Detta ämne har ju diskuterats tidigare i bokbloggosfären, men det enda jag minns från dessa tidigare gånger är tipset att läsa något lättsamt och underhållande. Jag har testat det här tillvägagångssättet genom att ta mig an Busman’s Honeymoon (1937) av Dorothy Sayers och Jasper Ffordes Lost in a Good Book (2002). Båda uppfyller de begärda kraven och är dessutom väldigt bra, men jag blir banne mig inte sugen på att fortsätta med en Strindberg eller nåt annat s.k. seriöst efter det. Snarare får jag lust att spela dataspel (!) och äta godis.

Är det någon därute som befinner sig i en liknande situation? Eller som har ett ofelbart knep som löser mitt problem?

Bokrean, you got me again…

Här kommer årets byte…

Biografi över Sigrid Undset, en fantastisk författarinna.

Simone de Beauvoirs första roman, utgiven första gången 1943.

May Sinclairs The Life and Death of Harriett Frean (1922).

Nancy Mitfords Love in a Cold Climate (1949).

Biografi över Zelda Fitzgerald, underskattad författarinna.

Einsteins fru (2008) av Liv Strömquist.

Sylvia Beachs bok om hennes parisiska bokaffär, Shakespeare & Company.

August på jobbet

Någon har kommit på den briljanta idén att tilldela en ett litet visdomsord varje gång man loggar ut från ett av de administrativa program jag jobbar i och idag var det Augusts tur. På engelska, till och med. Och jag som just plockat upp Tjänstekvinnans son igen, efter en välbehövlig paus. Den store författaren tar sakta men säkert över mitt liv…. Argh!!

Herland (1915) av Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935), mest känd för den fantastiska och hemska novellen ”The Yellow Wallpaper” (1892), gav under flera års tid ut ett månatligt magasin kallat The Forerunner som bestod av artiklar, serieromaner, politiska krönikor och reklam, allt skrivet av Perkins Gilman herself. Bland det som publicerades på detta sätt fanns romanen Herland, den andra av författarens totalt tre feministutopiska romaner. Jag hittade en utgåva från 1979 i New York i januari och formligen kastade mig över den.

Romanen beskriver hur tre unga (manliga) äventyrare är på upptäcktsfärd bland ”ociviliserade” stamfolk i början av 1900-talet, när de plötsligt upptäcker ett land där befolkningen bara består av kvinnor. Till en början tror de att det måste finnas män någonstans bland befolkningen, eftersom landet är så välorganiserat och ”kvinnor är notoriskt dåliga på att samarbeta”(!). Men till slut tvingas de inse att det faktiskt är en högt utvecklad civilisation helt utan män. Och, visar det sig, även helt utan problem.

Perkins Gilmans syn på genus är mångfacetterad. Samtidigt som hon framställer Herlands kvinnor som fullständigt kapabla att försvara sig mot inkräktare, bygga en välfungerande infrastruktur samt utveckla komplexa teorier om psykologi, så framhäver hon samtidigt att deras högsta mål i livet är att få bli mödrar och att det mest ärorika arbetet för dem är att få ta hand om barn. Hon beskriver också kvinnosamhället som helt fritt från brott och våld, som om det vore bara män som är våldsamma och brottsliga. Hon ansåg uppenbarligen att det fanns distinkta skillnader mellan kvinnor och män, men att det inte betydde att kvinnor (och definitivt inte alla kvinnor) bara bör ha sitt arbete i hemmet. Dessvärre verkar hon också ha haft uppfattningen att män generellt stod för de fleesta negativa förekomsterna i samhället.

Men bortsett från det genusteoretiska är Herland en väldigt underhållande och tankeväckande roman; lite som Egalias döttrar, fast mer lättsam. Trots att den är skriven för snart 100 år sedan känns den långt ifrån förlegad och inaktuell för mig.

En bit August

Ord och inga visor undrade för ett tag sen hur det går med Strindbergutmaningen egentligen. Jag kan säga som så att det gick bra fram till i onsdags någon gång.

Jag har börjat med Tjänstekvinnans son (1886), som är en roman med självbiografiska inslag, men som jag läser på samma sätt som jag läste Joyce Carol Oates Blonde (2000), dvs med en viss svårighet att skilja fiktion från verklighet. Jag kan inte läsa dem som ”vanliga” romaner, utan undrar hela tiden vilka händelser som är uppdiktade och vilka som är sanna och bestämmer mig i slutändan för att alltihop är sant.

Nåväl, påbörjat den gjorde jag och kom ungefär 200 sidor (av ca 500). Sen tog det stopp och jag vet inte riktigt varför. I onsdags plockade jag upp boken, men slogs av en obändig lust att kasta ut den genom fönstret. Åt helvete med din tragiska uppväxt och dina ”komplicerade” förhållande till kvinnor, Strindberg! ville jag ropa. Slutade med att jag lade den snällt åt sidan och plockade upp min första Nancy Mitford istället (men mer om det i ett annat inlägg).

Jag har väl helt enkelt tröttnat på Strindbergs eviga tjat om hur synd det var om honom (eller egentligen bokens ”Johan”) och att han verkar anse att det är omgivningen (läs: hans mor) som ansvarar för hans fel och brister, absolut inte han själv. Friheten att välja sin egen väg tar han sig bara när det gäller religionen, medan det är hans så kallade ”slavsjäl” (nedärvd från mamman, tjänstekvinnan) som gör att han inte lyckas med studierna, med kamratskapen och med att klättra på den sociala stegen. Självklart är det också mammas fel att han har problem med damerna.

Jag hoppas att lusten att läsa Strindberg återkommer. Fast kanske inte just idag.

The Life and Death of Harriett Frean (1922) av May Sinclair

Igår kväll innan jag gick och lade mig, läste jag mig ca 20-30 sidor in i Harriett Freans liv. Imorse vaknade jag klockan fem. Helt av mig själv. Harriett Frean låg på bordet bredvid sängen. Ropade på mig. ”Vill du inte veta vad som händer?” Det ville jag.

May Sinclair (1863-1946) var redan i övre medelåldern då den litterära modernismen riktigt kickade igång i England strax efter första världskriget. Vid det laget hade hon själv redan försörjt sig på sitt skrivande, både det skönlitterära och litteraturkritiska, i många år. Hennes halvt självbiografiska Mary Olivier: A Life (1919) vittnar om ett djupt sorgligt öde för en så uppenbart begåvad och intellektuell kvinna som Sinclair; större delen av hennes liv gick åt till att ta hand om sjuka familjemedlemmar. Trots dessa åtaganden och sin karriär som skribent var hon även aktiv inom politiken. Hon var suffragist (dvs en något mindre aktivistisk rösträttskämpe än en suffragette) och medlem av Women Writers” Suffrage League. Hon skrev bl.a. en pamflett med titeln Feminism (1912).

The Life and Death of Harriett Frean påminner en hel del om Mary Olivier, med den distinkta skillnaden att stilen är mycket mer Woolf-esque och därmed också mycket mer fåordig. Den påminner mig lite grann om The Aloe av Katherine Mansfield på så sätt att man nog är tvungen att läsa den om och om igen för att riktigt få grepp om dess djup. Den är så kort (159 sidor) och går så fort att läsa att man riskerar att missa de briljanta detaljerna om man inte går tillbaka och läser om (alternativt tar det lite lugnt, men det är lästeknik jag inte riktigt bemästrar).

Harriett Freans livsöde är ingen lycklig historia. Ändå blir jag lycklig av att läsa den. Varför? För att May Sinclairs text är som en å av flytande guld.

The House in Paris (1935) av Elizabeth Bowen

På vägen till New York började jag läsa The House in Paris, som jag bedömer vara den bästa av Elizabeth Bowen som jag läst. Faktum är att jag tycker den är en av de mest fulländade mellankrigstidsromaner jag läst överhuvudtaget! (Och jag har läst många, som ni väl vet vid det här laget…)

I ett omodernt hus i Paris bor Miss Fischer, en blek, tråkig ungmö utan personlighet, tillsammans med sin sjuka gamla mamma. Romanen utspelar sig i detta hus, under en enda dag, med tillbakablickar från Miss Fischers tid som nyförlovad tio år tidigare. Två barn som vistas tillfälligt i huset under dagen blir sammanbundna av sina egna och deras föräldrars livsöden. När dagen är slut måste de skiljas åt på en tågstation och en scen lik den som tio år tidigare startat en process som lett till deras möte utspelar sig.

Elizabeth Bowen var mästare på att skildra personligheter med små medel och får en verkligen att känna sig som transporterad till den tid och plats som hon beskriver. Hennes språk är enkelt; det blir aldrig högtravande eller pretentiöst. Känslostormarna under ytan hos Miss Fischer representeras med mycket små medel och de mest dramatiska händelserna omskrivs med bara några underförstådda meningar. Bowens hantverk är gediget, men inte överflödigt; simpelt, men ändå elegant.