Igår kväll innan jag gick och lade mig, läste jag mig ca 20-30 sidor in i Harriett Freans liv. Imorse vaknade jag klockan fem. Helt av mig själv. Harriett Frean låg på bordet bredvid sängen. Ropade på mig. ”Vill du inte veta vad som händer?” Det ville jag.
May Sinclair (1863-1946) var redan i övre medelåldern då den litterära modernismen riktigt kickade igång i England strax efter första världskriget. Vid det laget hade hon själv redan försörjt sig på sitt skrivande, både det skönlitterära och litteraturkritiska, i många år. Hennes halvt självbiografiska Mary Olivier: A Life (1919) vittnar om ett djupt sorgligt öde för en så uppenbart begåvad och intellektuell kvinna som Sinclair; större delen av hennes liv gick åt till att ta hand om sjuka familjemedlemmar. Trots dessa åtaganden och sin karriär som skribent var hon även aktiv inom politiken. Hon var suffragist (dvs en något mindre aktivistisk rösträttskämpe än en suffragette) och medlem av Women Writers” Suffrage League. Hon skrev bl.a. en pamflett med titeln Feminism (1912).
The Life and Death of Harriett Frean påminner en hel del om Mary Olivier, med den distinkta skillnaden att stilen är mycket mer Woolf-esque och därmed också mycket mer fåordig. Den påminner mig lite grann om The Aloe av Katherine Mansfield på så sätt att man nog är tvungen att läsa den om och om igen för att riktigt få grepp om dess djup. Den är så kort (159 sidor) och går så fort att läsa att man riskerar att missa de briljanta detaljerna om man inte går tillbaka och läser om (alternativt tar det lite lugnt, men det är lästeknik jag inte riktigt bemästrar).
Harriett Freans livsöde är ingen lycklig historia. Ändå blir jag lycklig av att läsa den. Varför? För att May Sinclairs text är som en å av flytande guld.
Pingback: Bokrean, you got me again… | Och solen har sin gång