Dame Rose Macaulay (1881-1958) var en brittisk författarinna som skrev en hel drös böcker, 35 för att vara exakt, varav de flesta är romaner, men även en del reselitteratur och biografier. Hon umgicks med många av de stora namnen i Londons litterära värld och trots att hon själv också var ganska berömd under sin livstid, är hon ingen som eftervärlden har brytt sig nämnvärt om att komma ihåg.
Jag tycker definitivt, att döma av Told by an Idiot, att Macaulay är värd att läsas och minnas. Romanen handlar om familjen Garden, vars liv man får följa från 1880-talet fram till 1923. Karaktärerna är alla väldigt olika, men det märks tydligt var Macaulay har lagt in sina egna personlighetsdrag i de olika familjemedlemmarna. Den mest centrala av dem är Rome Garden. Hon är något så ovanligt som en ogift hemmaboende kvinnlig romankaraktär som inte är bitter! Hon njuter av livet men har samtidigt en nonchalant inställning till händelser runt omkring henne. För omgivningen verkar hon oberörd och cynisk, fast underhållande ändå, tack vare sina rappa observationer och sitt goda humör.
En annan intressant personbeskrivning är den av Imogen Carrington, Romes systerdotter, som drömmer om att få göra militärtjänst inom flottan och tillbringar hela sin uppväxt med att fantisera ihop äventyrshistorier där hon själv spelar huvudrollen. Imogens högsta önskan är att få förvandlas till pojke; hon tycker inte att hon passar som flicka eftersom hon inte tycker om att ta på sig vackra klänningar och vara söt. Däremot vill hon gärna leka cowboys och indianer och klättra i träd.
Boken är skriven på ett mycket underhållande, nästan konverserande vis: lite Oscar Wilde-känsla, faktiskt. Det enda som drar ner omdömet en smula är de många sammanfattande partierna som handlar om historiska händelser. Politik, samhällsförändring och kulturella strömningar tar för stor plats och får en emellanåt att tappa fotfästet i den fiktiva delen av boken.
Men till syvende och sist tror jag att Rose Macaulay förtjänar en revival!
Jaha, ännu en bok som jag måste läsa. Bara titeln är ju helt underbar.
Ja, det här är right up your street, men faktum är att jag tror att Winifred Holtbys The Land of Green Ginger är ännu mer din grej! Jag får väldiga Rosamond Lehmann-vibbar av Holtby. Men det kommer en mer utförlig text om den också så småningom!
Pingback: Potterism (1920) av Rose Macaulay | Och solen har sin gång